Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Marcel Proust. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marcel Proust
resonemang- torde kunna bortförklara. Man
förstår härav Prousts vördnad för det en
gång nedskrivna, som kom honom att
principiellt aldrig omarbeta sina manuskript, även
om han konstaterade upprepningar och
om-tagningar, och de äro många. Sådana tycks
han för varje gång ha ansett höra till
bilden, vilken såsom sådan var varje gång given
och alltså ej kunde kritiskt förbättras.
Hela hans æuvre utgöres också av en
serie sådana bilder, följande på och
utvecklande sig ur varandra, men utan det samband
som en fortlöpande handling innebär.
Naturligtvis händer det åtskilligt under de cirka
40 år som Prousts författarskap speglar, men
det är enbart den nästan omärkliga ehuru
djupt omdanande förändringen som väckt
hans intresse, och den framkallas ej av de
synliga orsakerna, vilka oftast äro blott
skenbara, utan av hemliga motiv, om vilka t. o. m.
vederbörande själva föga eller intet veta. Men
dessa kunna utspioneras av en tålmodig
iakttagare av småsaker, gester, miner, tonfall,
och den värld, som Proust för oss in i,
saknar ingalunda sammanhang, tvärtom har den
en övertygande psykologisk klarhet, som
framträder med imponerande kraft, när man
läst den sista, sammanfattande volymen.
Denna konfronterar nuet och det förgångna,
och matinén hos hertiginnan de Guermantes
blir ett slags spökfest, där nytt och gammalt
lever på en gång sida vid sida inom ramen
av det stora mysteriet Tiden, denna
ogripbara och ofattbara och dock så fruktansvärt
handfasta realitet. På denna matiné blir det
klart för honom, vad Tiden givit honom i
uppdrag att meddela, och som ingen annan
kan göra, och han går direkt hem till
arbetet, fullt medveten om att det gäller en
tävlan med Döden om vem av dem som skall få
sätta sitt Fin nederst på sista sidan.
Proust hinner verkligen nedskriva detta
betydelsefulla ord, han hinner avsluta sin
generalrevy över sitt eget liv och sin samtids.
Han gör det som en djupt desillusionerad
man men som en filosof utan att klaga eller
anklaga. Hans facit blir, att det enda
bestående är förändringen, det enda vissa är, att
intet är i dag sådant det var i går. Hans
barndoms Combray tål inte vid att återses
av mannens ögon, ty det har aldrig existerat
annat än i den barnsliga intuitionen. Det har
varit och är alltjämt en vision, ett konstverk,
skapat av honom själv, och existerar såsom
sådant endast för honom själv, såvida han
icke kan med skrivna ord göra det så
levande för andra, att deras barndoms Combray
— och ett sådant ha vi alla — står för dem
i visionär klarhet. Eller rättare sagt, han
har en trollkarlsaktig förmåga att hos
läsaren mana fram de intryck, minnesbilder och
reaktioner, som komma honom att känna igen
sig i Prousts värld. Och ju mera detta sker,
desto mera objektiv och sann förefaller den,
så visst som varje människa håller sina egna
intryck för sanna.
Föremålet för Prousts mest glödande
intresse är, som redan nämnts, högadeln, och
när han lyckats få tillträde till Faubourg
Saint-Germain, ägnar han sig med frenesi åt detta
främmande lands utforskande. Redan från
barndomen och genom tidiga studier i
historia och konst fascinerad av vapensköldarnas
uråldriga patina och namnens tunga prakt,
tjusas han av den utsökta artighet som
möter honom, och imponeras av den orubbliga
sedekodex som reglerar umgänget. Men ju
djupare han tränger, desto tydligare
framträder den underliga rotlösheten hos denna
adel i ett land utan hov och monark, vars
patriotism instinktivt vägrar att ikläda sig
republikanska former. När Saint-Loup går
ut i kriget, är det i ett slags föraktfull
desperation och vida mera i känsla av
förpliktande tradition än med tanke på den samtida
regimen. Och han väcker ovilja och
misstankar genom sin vägran att nämna kejsar
Wilhelm vid något av de populära
smädenam-nen. En suverän är även som fiende en
suverän, och gatans språk är icke en
adelsmans. Och baron de Charlus, som försmår
den hertigtitel han har rätt att bära, emedan
hans baroni är äldre och alltså förnämare än
alla officiellt högre titlar, hyser rent av
hemliga sympatier för det ännu halvt feodala
Tyskland, med vars äldsta ätter han
dessutom räknar släktskap från tidig medeltid.
För honom är det ett viktigare faktum, att
Tempelherreordens stormästare, som är tysk,
mitt under brinnande krig lever oantastad i
Italien i skydd av uråldrig exterritorialrätt,
än att tyska flygbomber regna över Paris.
Men denna aristokratkast, som Proust först
uppfattat som fylld av det fornstora
förflutna, befinnes vid närmare undersökning
okunnig, ja obildad, t. o. m. när det gäller de egna
förfädernas bedrifter. Vad som håller dem
uppe, är enbart det genealogiska
betraktelsesättet, och deras förbindelser med
yttervärlden uppvisa egendomliga anomalier och para-
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
