- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
439

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Pindaros från Paumanok. Av Roland Fridholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Pindaros från Patimanok

Whitmans mystiska erfarenhet var en
upplevelse av helhet, enhet, identitet. Så blev
han också framför allt en förkunnare av
»identity». Det är den inre
överensstämmelsen, själens överensstämmelse med kroppen
i jaget, det är jagets förening med ett annat
jag i kärleken, det är till slut jagets kosmiska
utvidgning till att omfatta allt och uppgå i
skapelsen i dess helhet.

Denna helhetssyn är inte fj ärrblicken från
ett tankens högfjäll, varifrån ali sorg och
skam och nöd te sig som glidande
molnskuggor över människornas hem, endast
avdämp-ningar av det allt överströmmande ljuset,
nödvändiga för att ytterligare framhäva dess
styrka. Ditupp når ingen, som tvekar att,
allteftersom luften förtunnas, lätta sin ränsel på
alla mänskliga känslor. Whitmans allblick är
bara en modifikation av hans allkänsla. Och
denna är inte någon amor intellectualis. En
intellektuell identitet med en tillvaro, som
aldrig är densamma, som aldrig kan fattas
intellektuellt, är en orimlighet. Whitmans
allkänsla är snarast en amor sexualis — en evig
bröllopsnatt med tillvaron.

Men ingen bröllopsnatt är evig. Ur det
gråa gryningsljuset viskar en röst om den
liknöjda ro som ligger i att försjunka i
åskådningen av en tillvaro, som man kommit till
korta inför och vars förnyade utmaningar
man inte gitter svara på. Men tillvaron är
en evig oro, en oupphörlig syftning framåt.
Ixions hjul står aldrig stilla. Och alla dela
vi hans lott. Den ro, som världen som
föreställning kan ge, är en neslig lycka. Endast
i identiteten med tillvaron finns den värdiga
lyckan. Och den kan inte vara ett tillstånd
vid sidan av livet, den är själv liv. Det är
som fångar bland andra fångar på Ixions
karusell som vi ha att erfara identiteten, inte
som åskådare. Avundsvärd, i sanning en
gudars like, är den som likt Whitman alltid är
lika hänförd över att få snurra. Det är en
livskänsla som till och med går utöver ali
halkyonisk livsstämning à la Nietzsche. Det
är en rent erotisk amor fati. Det är den fulla
överensstämmelsen med tillvaron — och litet
till.

De flesta få vara glada över att finna sig i
sitt groteska låge. Många, som längta efter
förlossning, ropa på maskinisten för att
försona sig med honom. Men det finns andra,
som ingenting veta om någon maskinist,
ingenting om någon orsak eller någon mening.
De fatta kanske talet om den förorättade ma-

skinisten eller om nödvändighet och mening,
som ett utslag av mänsklig fåfänga, som inte
vill erkänna det orimliga och därför löjliga
i situationen. De inse inte lidandets
nödvändighet, ännu mindre dess mening. De hålla
det till och med för sin plikt att anse det
meningslöst. Men de räkna med det. Just dess
meningslöshet är förutsättningen för makten
att lindra och läka, och den makten är vår.
De sträva inte efter någon identitet med
tillvaron i sig, men med den tillvaro som de
räkna med. Detta är deras livstro, en
livstro på trots, som frågar föga efter Sanningen
men dess mera efter livssanningar.

Denna livstro är inte en blind livsdyrkan.
Den ger också döden sitt. Döden är ett
mysterium tremendum et fascinosum. Såsom den
heligaste av alla hemligheter skall den ställas
i livets tjänst. Livet vore fattigt utan det
heliga. Det är bara i Amerika som det
anses tillbörligt att bära hand på de döda för
att få dem att ännu som lik »keep smiling».
Whitmans livsdyrkan, som likväl har åtskilligt
gemensamt med det alltför amerikanska,
utesluter inte tanken på döden. Utifrån en
panteistisk övertygelse kan livsdyrkan utan
vidare glida över i dödslängtan. Som
snöflingan faller i havet och där blir till intet och
allt, så uppnår människan i döden den sista
föreningen, den fullaste identiteten med
tillvaron, med Gud.

Whitmans »Passage to India» slutar i
mötet med Gud, när den yngre brodern smälter
i den äldres armar. Och han glädjer sig ofta
vid tanken på vilken präktig gödning hans
kropp skall ge åt gräset. Det är ett oskyldigt
glädjeämne, men för dem som inte ha hans
panteistiska tro, är den glädjen ett sätt att
smussla undan dödens vördnadsbjudande
faktum. Det är en falsk identitet med tillvaron,
ingenting att leva på. Whitmans panteism har
för dem inte i och för sig något livsvärde. Det
är upplevelsens styrka, övertygelsens glöd,
som också hos dem kan tända något av en ny
förnimmelse, en varmare, starkare, rikare
livskänsla, och som tvingar dem att lyssna till
det extatiska talet om det gudomliga i allt,
om att allt är Gud, guldmolnet och
nyponsnå-ret och fjärilen, liksom giftgasen och
kräftsvulsten och vägglusen, även om de frestas
att svara: Nåväl, då är alltså Gud detsamma
som allt det där — giftgasen och
kräftsvulsten och vägglusen. Varför inte kalla
honom så ?

*



439

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0483.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free