Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Pindaros från Paumanok. Av Roland Fridholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roland Fridholm
»There will soon be no möre priests. Their
work is done.» Det var diktaren, som nu
skulle överta prästens gärning. Så fattade
Whitman sin uppgift. Han ville väcka själar
till att erfara den nya livskänsla som han själv
undfått i extasens ögonblick. Hans egentliga
uppgift var att väcka. Sedan gällde det för
den som han ruskat sömnen ur, att välja sin
egen väg.
Men vandrare måste hans lärjunge bli.
Ingen romantisk »Taugenichts» har talat om
vandrandets tjusning som Whitman. Han
känner sig som vandraren genom årtusendena.
Och i »Song of the open Road» vill han lära
mänskligheten »to know the universe itself as
a road, as many roads, as roads for
travelling souls». Han levde i en tid, då »the
co-vered waggon» rullade västerut över den
oändliga prärien, medan buffelhjordarna
flydde med dånande tramp och rödskinnen
smögo i buffelgräset. Varje dag öppnade nya
horisonter. Sin enda stora resa gjorde
Whitman genom den livssjudande Västern. Hans
egen själs expansion blev till ett med hans
lands. I »Pioneers, O Pioneers» är det
pionjärernas tåg som får symbolisera
mänsklighetens vandring genom tiderna mot alltid
vikande mål.
Whitman är Amerikas skald. Han ville
med sin dikt hjälpa till med att forma en stor
och samlad nation. Han trodde som ingen på
sitt land. Men Amerika var för honom
framför allt en symbol, en symbol för den nya
mänsklighet han drömde om. Det Amerika
han kände blev för honom med åren en
själlös koloss, inpyrd med hyckleri och
korruption. I sin skrift »Democratic Vistas», som
från början var ämnad som ett försvar för
den amerikanska demokratien gentemot
Carlyle, nödgades han skriva om den döde
anti-demokraten: »I doubt if he ever thought or
said half as bad words about us as we
de-serve.»
Våra dagars amerikanska självkritik har
alltså föregripits av Whitman. Och ändå
ville han tro på Amerika. Där skulle ur
rasernas blandning den nya rasen skapas, som
skulle göra verklighet av hans dröm om
»de-mocracy». Whitmans demokrati är något mer
än en politisk demokrati, mer än en social.
Liksom kväkarna är han du och bror med
alla och går med hatten på var som helst. »I
wear my hat as I please.» »Jeg bærer min
Hat som jeg vil», har någon annan senare
sagt. Men liksom kväkarnas sturska ödmjuk-
het är uttryck för en demokratisk syn, som
knappast är av denna världen, så är
Whitmans »democracy» ett uttryck för hans
kosmiska samhörighetskänsla med allt. Det är
stoans demokrati. Varhelst en usling finns,
är han hans vän, hans bror. Han sluter
förbrytaren och skökan i sin famn på
Dosto-jevskis vis. Han ser gudomsgnistan också
hos dem. Men starkast lyser den hos den
enkle mannen ur folkets djup, »the divine
average». Där blir den till en helgongloria
å la russe du temps passé. Whitmans tro på
sitt folk var av samma slag som ryssarnas
tro på den ryska folksjälens världsfrälsande
uppgift. Det enkla folket och det enkla
gräset, det var deras sånger han ville sjunga.
Från »the divine average» skulle den nya
rasen komma, som skulle bo i den stora staden,
som han siar om i »Song of the B road-Axe».
Detta är inte den stad där civilisationen har
kommit längst.
Where the city of the faithfullest friends stands,
Where the city of the cleanliness of the sexes stands,
Where the city of the healthiest fathers stands,
Where the city of the best-bodied mothers stands,
There the great city stands.
Whitman drömmer om en rent animalisk
sexualitet, fri från ali känsla av synd och
skuld. AH skuldkänsla måste naturligtvis
utifrån hans grundsyn vara honom avskyvärd.
Han känner sin släktskap med djuren, dessa
djur som inte ligga vakna i mörkret och gråta
över sina synder och inte komma honom att
vämjas genom att prata om sina plikter mot
Gud. Detta är kanske hans mest kända
uttalande.
Den samling av dikter, »Children of Adam»,
där han ohölj däst förkunnar denna skuldlösa,
sorglösa sinnlighet, råkade ut för
Comstocke-riet, liksom senare Frödings »Morgondröm»
gjorde i Sverige. En förnäm människa, som
själv har älskat, omgärdar sin kärleks
hemligaste åtbörder med blygselns tystnad. Dessa
båda diktare, som voro av finare halt än de
flesta, kunde drömma om en öppen och naken
sinnlighet, därför att de aldrig fått erfara vad
fullbordad kärlek är. Den vet inte av någon
fråga om skuld eller oskuld. Ett hämmat
driftliv ligger bakom drömmerierna om
Adams nakna barn i Ariens soliga land.
Drömmen om den öppna, skuldlösa
sinnligheten glider gärna via drömmen om
nakenheten över i drömmen om rasen. Frödings
nakna kärlekspar var av ariskt blod. Den rena
sinnlighet mellan Adams starka, friska, nakna
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
