Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Pindaros från Paumanok. Av Roland Fridholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pindaros från Patimanok
söner och döttrar som Whitman förkunnade,
hade ett starkt tycke av rashygien, av avel.
Kvinnan skulle vara mannens jämlike, men
hennes uppgift var att bli moder till den nya
rasen. Den kärlek som var mer än sinnlighet
var knappast för henne.
Den stora staden var först och främst de
trognaste vännernas stad. Whitman torde ha
uttömt det engelska ordförrådets alla
möjligheter att uttrycka ett sympatiskt förhållande
mellan män. »Friendship», »companionship»,
»comradeship» var honom inte nog. Han
måste prägla ett eget ord — »adhesiveness».
Han måste låna ett spanskt — »camerado».
Till slut är väl också »democracy» att tolka
som en sammanhållning män emellan av allra
varmaste slag. Whitmans demokrati är ett
samhälle av vänskapspar. I samlingen
»Cala-mus», där hans tro på »manly attachment»,
på »athletic love», träder starkast i dagen,
förklarar han:
I will plant companionship thick as trees along ali
the rivers of America, and along the shores of
the great lakes, and ali over the prairies;
I will make inseparable cities with their arms about
each other’s necks,
By the love of comrades,
By the manly love of comrades.
Whitmans lärjungar predika ofta något som
de kalla kollektivism. Detta är hans
kollekti-vism. Var hör hans »adhesiveness» hemma?
I Spartas och Thebes fältläger var den en
gång känd och ärad; bakom taggtråden bland
Sibiriens krigsfångar gjorde den sig också
känd, men hölls knappast i ära. I den värld
där kvinnor finnas, har den en tvivelaktig
hemortsrätt. Och ändå vill den få fotfäste
även där. I den själsliga trakt där kvinnan
främst är »Heldenmutter», är det ofta rum
för denna »adhesiveness». Där går den i så
fall under namn av »Gemeinschaft». De
hetaste drömmarna om »Volksgemeinschaft» äro
i släkt med Whitmans dröm om »democracy».
Han och hans själsfrände och lärjunge
Lawrence ha inte utan skäl — kanske inte heller
utan följd — varit kära för många unga
tyskar. Whitman drömde ju också om rasen,
fast han var främmande för rashatet. Men
i fredstid måste ju ädelborna spartanska
vapenbröder hålla kamratkänslan varm genom
jakt på heloter.
Whitmans längtans föremål var den store
»Camerado». Han blev symbolen för allt han
längtade efter, till sist för döden. I
verkligheten fann han honom inte, om inte i Lincoln,
som var en av de första som uppskattade hans
diktning, kanske utifrån en liknande
läggning som hans egen. Många tyskar ha utan
tvivel i »der Führer» funnit sin store
»Camerado». Lincolns död för den stora saken, för
fosterlandets sammanhållning — överdriven
negervän var ingen av dem — sörjde
Whitman ut i storslagna klagosånger. Hans
»democracy» blev vid denna tid, delvis under
inflytande av Carlyle men förvisso också under
intrycket av den fallne hövdingen, en
alstringshärd för »great individuals». Det är en
demokrati som måste godkännas även av alla
vår tids antidemokrater.
Det var en gång då man trodde, att barden
från Paumanok, denne förkunnare av
identiteten, var fullt identisk med Walt Whitman
från Long Island. De samarbetade båda för
att så grundligt som möjligt stadfästa denna
uppfattning. Whitmans hänsynslösa
öppenhet i dikten tydde ju också på att han gett
sig där helt. Men somliga s. k. öppna
människor förevisa villigt sitt inre för att
övertyga sig om att lönndörren till det innersta
är väl dold. Så kan den till slut bli en
hemlighet för dem själva. Det var kanske en
gång Whitmans halvmedvetma hopp. Men
de som inte nått därhän, förråda ofta
lönnkammarens tillvaro genom en överdriven
talförhet framför dess dörr. Detta är närmast
fallet med Whitman. Men han var till slut
inte heller främmande för en mera medveten
öppenhet. Den som har något att dölja,
gömmer det ofta bäst genom att öppet visa det.
De som då inte tro, att han vill bluffa dem,
äro antingen inte att räkna med eller också
för skarpsynta för att det skall löna sig att
försöka undanhålla dem något. Och
människor med denna skarpsyn äro de sista att
döma. De ha sett för djupt i människors
hjärtan, egna och andras, ända till det djup
dit moralistens närsynta blick aldrig tränger.
Att Whitman, denne härold för en ny,
stark och hel mänsklighet, själv var en svag
och splittrad människa, det är nästan
självfallet. Det enda som förvånar vid alla numera
så vanliga avslöjanden av svaga människor
bakom starka ord, är avslöjarnas egen
förvåning. Men den är väl närmast en stilsak.
Kanaan är aldrig så vackert som från Nebo.
Den solljusa värld som Whitman visade på,
med starka män, förenade med kvinnor i
skuldlös sinnlighet, med andra män i inner-
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
