Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Strövtåg på klassiska ruinfält i nyare nordisk antiklitteratur. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
och grävningarnas historia och om våra
forskares glada liv i den lilla nygrekiska byn
vid den oförglömligt sköna, strålande
medelhavsbukten öster om Nauplia i Argolis. Han
tages ut på en nöjsam vandring kring
utgrävningsplatsen och får från denna
rundblick kring grävningen och dess omgivning
med sig mången allmän insikt om grekiskt
liv och dess betingelser, månget smådrag,
som ger en hastig, lustig dager av
verklighet åt döda ting. Docenten Gjerstad
skriver alldeles ypperligt om klassisk bygd,
»där arvet från antiken går igen i
bostäder och verktyg, seder och bruk och där
antropologiska undersökningar påvisa
slående likheter mellan moderna och förhistoriska
skallar». Där har man — menar han med
allt skäl — »rätt att antaga, att de tankar
som rymdes inom de förhistoriska skallarna
voro i allmänhet ganska lika de tankar som
tänkas nu. Genom att leva sig in i
böndernas liv blir det alltså möjligt att
psykologiskt tränga sig in i förhistoriska företeelser
och att förstå tankar, som sakna skriften som
uttrycksmedel».
Konsten att giva dessa sammanställningar
vetenskaplig fullödighet är sällsynt svår och
krävande. Både professor Persson och
docenten Gjerstad synas mig behärska den med
något av mästerskap.
»Vad fynden berätta» heter nästa kapitel
i professor Perssons Asinebok. Det ger mera
än en ortshistoria. De noggranna
grävningarna i Asine höra till dem som skänka oss en
fast stomme av skiktat material, en i stort sett
allmängiltig bild av utvecklingen under
grekisk bronsålder hela andra årtusendet f. Kr.
Ett undantag synas dock de två
första så kallade senhelladiska eller mykenska
kulturperioderna utgöra (tiden omkr. 1600—
1400). De äro tydligen ofantligt svagt
representerade, ja professor Persson kommer
rent av på den tanken, att »den s. k.
sen-helladisk III-keramiken — existerat som
bruksvara jämsides med senhelladisk I och II,
som i själva verket endast varit
herrekeramik». Hans utgångspunkt, antagandet att man
ingenstädes påträffat rena skikt av
senhelladisk I och II är emellertid ej bärigt.
Kammargravarna i Mykene till exempel ha åter
och åter givit »rena skikt» av senhelladisk
I och II under och före den tredje och sista
senhelladiska periodens gravar och krukor.
Intressanta, men djärva synas mig också
professor Perssons idéer om den minyiska ke-
ramiken. Dessa påpekanden om en avvikande
mening må här stå som en erinran om att
professor Perssons framställning och
material föra oss direkt till stora och centrala
prehistoriska problem; sunt förnuft i
allmänna arkeologiska frågor får man även, så
till exempel beträffande hustypernas historia
(sid. 96). Ett särskilt kapitel ger oss en klar
och värdefull föreställning om det allra mest
observerade av allt det nya och märkliga,
Asinegrävningarna skänkt oss: en inskrift på
ett lerkärl från omkr. 1200 f. Kr. och
professor Perssons försök att tolka den. Det är
ett kapitel, som ingen med något sinne för
vetenskaplig forskning kan läsa annat än med
febrilt intresse. Lysande är också
framställningen av övergången från bronsålderns rika
kulturtid, de grekiska sagornas strålande
forntid, till Hellas’ tidiga, fattiga järnålder.
Ur det hela växer fram en allmänbild med
mäktiga sjöfararvälden under bronsåldern,
varav Homeros ger oss en sen, oftast bruten
och ej minst därför fängslande spegling.
Det arkeologiska ställer oss inför den
verklighet dikten speglar per sæcula sæculorum.
Den är onekligen vältalig och rik trots sitt
fragmentariska skick — även om man icke
vågar tro på enskildheterna i den historia,
professor Persson bygger upp genom sinnrik
men i mitt tycke alltför djärv, alltför mycket
i detalj gående tolkning av bilderna på
sigillstenar och sagornas nyckfulla väv. Hans bok
slutar därmed och lämnar så läsaren,
fängslad, fången, mitt i en levande, glänsande
fattad problemvärld kring en verkligt stor
utgrävnings fynd.
Docenten Einar Gjerstads Sekler och
dagar med svenskarna på Cypern 1927—1931
är ett arbete av liknande allmän typ. Men
det ger, i vida större utsträckning än
professor Perssons Asine och med originellare
litterär smak, vinnande, dråpliga drag ur livet,
folkets och arkeologernas, i byar och städer
på Cypern. »Sällsamma mellanspel» kan man
kalla det med en av kapitelrubrikerna.
Docenten Gjerstads redogörelse för de
vetenskapliga fynden äro korta och synnerligen klara.
De giva boken dess disposition, dess ledande
tanke och ryggrad. Kring dem breder
beskrivningen av det dagliga livets mödor och
besvär ut sig med behaglig bredd och en sorts
mycket personlig, muntert episk stil, alltifrån
»en ljum sommarkväll nere i Asine, en
sådan kväll då allt är möjligt», och då
professor Axel W. Persson väckte Gjerstads in-
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
