Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Strövtåg på klassiska ruinfält i nyare nordisk antiklitteratur. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strövtåg på klassiska -ruinfält
tresse för uppgifterna på Cypern och
började rådgöra med honom därom. Läsaren av
denna bok har i mitt tycke alldeles ovanligt
roligt även mellan sina arkeologiska
ansträngningar — vare sig han nu följer den
unge svenske arkeologen Erik Sjöqvist mot
maktens tinnar i Polis tis chrysochou, står
med arkitekten Lindros på ett harems tak,
följer Alfred Westholm mot bergen eller
låter sig ryckas med av Gjerstads
naturskildringar till söderns förunderligt stora nätter
och medelhavskusternas kärva fårbeten,
tras-kiga byar och säd- och vingårdsoaser i
dalarna. Det är något verkligt upplevat i allt
detta, och känslan av god ledning och friskt
kamratskap och vänskap mellan
medarbetarna på Cypern är påtaglig och ganska
oemotståndlig. Angående den unga vetenskapliga
skarans viktiga fynd, sakkunskap och
finnarlycka måste jag i detta sammanhang fatta mig
kort. Ett stort vetenskapligt arbete är att
förvänta — måtte många genom att
abonnera på detta stödja våra cypernfarare i
deras käcka kamp även mot ekonomiska
svårigheter vid deras stora och viktiga företag
—• docenten Gjerstad har för övrigt redan
själv i den förträffliga volymen Jorden ger
(Stockholm 1931) givit oss en första allmän
redogörelse. Cypernutgrävningarna ha ju
dessutom på ett alldeles särskilt sätt trätt oss nära
genom den stora utställningen av fynden i
Liljevalchs konsthall i samband med den
konsthistoriska kongressen i september 1933.
Intet torde därvid mera ha fängslat än den
makalösa samling av terrakotta skulpturer,
som avbildats i Ord och Bild 1933 sid. 424
och som Gjerstad nu genom sin skildring och
sina bilder låter oss vara med om att finna.
Den hör till de senare årens märkligare fynd
på det klassisk-arkeologiska området både
genom sin förbluffande rikhaltighet och det
orubbade sammanhang med altare och kult,
vari dessa bilder påträffades. I 1933 års
andra häfte av vår hittills ovanligt givande nya
»Konsthistorisk Tidskrift» har docenten
Gjerstad klargjort detta stora nya materials
betydelse för den vetenskapliga diskussionen.
Han söker där en gemenskap i kynnet
mellan dessa cypriotiska terrakottor och
etruskisk konst, som skulle tala för etruskernas
östliga härkomst. Det är för övrigt ej den
enda punkt, där Gjerstad redan hunnit göra
sitt material fruktbart för italiska frågor.
Från slående äldre likheter för han sitt
resonemang ända fram till Apollon från Veji
i Villa Giulia-museet i Rom (Ord och Bild
1932, sid. 248) — en jämförelse som för
övrigt spontant trängt sig på flera
konstförfarna betraktare både i Liljevalchs konsthall
och inför Kjellbergs illustration i Ord och
Bild 1933, sid. 417. Dess formspråk —■
liksom de arkaiska cyprioternas — är arkaiskt
grekiskt, därom tvekar ingen. Men dessa
former bryta sig i båda fallen mot främmande
kynnen, och frågan blir, om de verkligen
kunna sägas vara besläktade, när vi komma
så långt fram som till Apollon från Veji och
de cypriotiska skulpturerna från omkring 500
f. Kr. Där ställer jag mig mycket tvekande.
Apollon har ett påfallande starkt och
svällande liv i de naturalistiska detaljerna, ett
drastiskt framhävande av naturformerna, för
att använda magister L’Oranges uttryck om
vissa senantika romerska porträtt. Här sätta
i själva verket de i Ord och Bild 1934, sid. 282
antydda speciellt italiska problemen in, och jag
upprepar, att åtminstone jag- hos Apollon
förnimmer en typiskt italisk stilisering, en glädje
åt den svällande formen, åt kraftens yttre sken
och den yttre uppenbarelsens markanta,
karakteristiska drag, som vi ostridigt möta i
många italiskt särpräglade perioder i Italiens
konsthistoria. Däremot spårar jag i den
cypriotiska hög-arkaismen ett alldeles annat,
livligt men torrare och mindre starkt och
mörkt temperament än hos Apollon från Veji
— trots ali formell, påfallande
överensstämmelse. Men vad de äldre skulpturerna angår,
synas mig släktskapen mellan Cypern och
Etrurien vara så påfallande och stor, att man
verkligen ej vågar stanna vid det
ofrånkomliga och i ögonen fallande, det gemensamma
formspråket, de täta och rikligt betygade
handelsförbindelserna mellan Etrurien och
Cypern och Syrien. Man måste göra sig de
frågor, Gjerstad uppställer: tala ej dessa
djupgående likheter för det antagandet, bekräfta
de ej, att vi möta folk av samma stam — ej
blott samma kultur — i Etrurien och på
Cypern? Jag understryker, vilken fördel det är
att redan innan vi erhållit verket om de
svenska utgrävningarna på Cypern ha fått
komma i beröring med några av dess
viktigaste problem, ha fått så att säga vara med
om utgrävningens »Sekler och dagar» genom
Gjerstads bok och ha fått se det storslagna
materialet i fotografier och verklighet.
Ännu en kategori populära böcker från den
grekisk-romerska konstens och arkeologiens
område representeras av docenten Natan
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
