Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Strövtåg på klassiska ruinfält i nyare nordisk antiklitteratur. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
Parthenon. Efter återupprättandet av de år / 68 7
störtade kolonnerna.
Valmins Aten genom tiderna och mag. art. H.
P. L’Oranges Mussolinis og Cæsarernes
Rom. Professor Martin P:n Nilssons
verkligt magistrala, nyutgivna bok, De
arkeologiska xipptäckterna i den klassiska södern
och den forna orienten, har redan i annat
sammanhang omtalats i Ord och Bild.
Docenten Valmin — känd också han genom
folklivsskildringar från sina grekiska
forskar-år — har föresatt sig att ge sina landsmän
en klar, lättläst bok om Aten förr och nu, dess
historia, topografi och konst. Det är alltså
en idealisk bok för Greklandsfarare, men
även en bok för hemstudier. Tv författaren
har genomfört sin avsikt med klarhet och
kraft. Bokens arkeologiska delar giva den
som ligger inne i dessa ämnen ej blott
talrika vittnesbörd om författarens behärskning
av ämnet och vakna kritik, utan jämväl
antydningar om intressanta vetenskapliga
stånd-punktstaganden. Jag har redan sagt, att
Natan Valmin är urbanist. Han fogar till sina
historiska och arkeologiska kapitel en
skildring av det moderna Aten som är verkligt
ypperlig. Det ligger något uppfriskande och
originellt i detta moderna, rappa intresse för
den levande stora grekstaden och dess senaste
öden. Det för oss bort från det romantiska
bondlandet och ruinerna — men ingalunda
från den levande historien! Tvärtom — den
korta historik, »Hur Aten blev till», som
inleder boken, synes mig rent av, som historia
betraktad, bitvis skriven invita Minerva i
jämförelse med författarens rikliga skildring av
gudinnans folk i våra dar. Åtskilliga
invändningar tränga sig även där på en. Jag är ej
av den meningen, att intresset för nationella
minnen bör få förrycka proportionerna i en
bok som denna. Men nog blir man lindrigt
sagt besviken, når man i en första svensk
bok om Aten på tal om runlejonet från Pireus
blott får läsa om frankerna, som måhända
uppsatt det, och ej finner ett ord om de
svenska runor, som skänkt lejonet dess
ryktbarhet, och om forskningen angående dessa.
Det är, som Vilhelm Lundström en gång
sagt, det vackraste svenskminnet utom
Sveriges gränser, det gäller. Och därtill höra
dessa runor världshistorien till. Vad menar
sedan författaren med uttrycket »den enligt
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
