Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskarna som kolonisatörer. Ett stycke svensk kulturhistoria. Av Anton Sörlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sv en skarna som kolonisatörer
Fot. IV. Fux.
S nov å l e n sedd från Sveagruvans hamnplats Belsund.
tredjedel så dyr som i de engelska gruvorna.
Och tillgången på kol var ofantlig. En av
B. Högbom gjord om än mycket
ungefärlig uppskattning anger den väldiga summan
av bortåt nio milliarder ton. Som jämförelse
kan meddelas att de skånska gruvfälten
beräknas hålla c:a 300 miljoner ton. Det
bästa beviset på Spetsbergskolens värde var
att de såldes med stor lätthet och till
marknadens högsta priser, ävensom att de voro
mycket efterfrågade till de mest krävande
av alla eldstäder •— lokomotivens och
ångbåtarnas.
I och med att en lönande kolbrytning
uppstått blevo äganderättsförhållandena på
Spetsbergen åter aktuella. Svenska
regeringen hade redan 1871, på föranstaltande
av A. E. Nordenskiöld, sökt få ögruppen
förklarad som ett till Sverige—Norge
hörande område, men saken kom icke till
något definitivt avgörande. En konferens
mellan delegerade från Sverige, Norge och
Ryssland 1910 och 1912 beslöt att
Spetsbergen fortfarande skulle vara ingen mans
land och att uppsikten över området skulle
utövas av en kommissarie från vardera
landet. Dessa förhållanden verkade natur-
ligtvis starkt lockande på spekulativa och
äventyrslystna personer, lag och rätt
existerade inte däruppe och inga regler för
ockupationen. Det var bara att spika upp
en anslagstavla tillkännagivande att så och
så mycket mark, så och så många mil åt
det och det hållet var annekterat för den
personen, det bolaget, den staten. Man var
därvid ingalunda så noga om man
tillägnade sig ett område som redan förut var
upptaget. Man kunde sålunda på samma
stolpe finna anslagstavlor från tre, fyra
nationer, alla proklamerande rätten till det
angivna området. Det är inte att undra
på att det under sådana förhållanden ofta
blev skarpa kontroverser mellan de olika
intressenterna. Att det inte gick löst med
blanka vapen är nästan ett under. Vid ett
tillfälle stodo 7—8 man på var sin sida om
en kolhög och hotade varandra med gevär.
En annan gång blev en båt beskjuten av
en annan, vid ett tredje tillfälle blev ett
sällskap djupborrare bortkörda av ett
annat med vapen i hand. Det var något av
Vilda Västerns guldgrävar- och
rövarromantik över livet däruppe i Ishavet.
Det blev alltmer tydligt att man måste
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
