Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Emil Johanson-Thor. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Hoppe
kommer, visar det sig också huru mycket
Johanson-Thor lärt och hur han
utvecklats.
Han behöver ro, tid till eftertanke och
koncentrerat arbete på uppgifter, som
sedan länge lekt honom i hågen, och för att
få allt detta tillbringar han ett par vintrar
och somrar på Sireköpinge gamla gård
utanför Landskrona.
Genom sin vistelse utomlands har han
i högre grad än tidigare fått upp ögonen
för det säregna i den skånska naturen, och
samtidigt har han genom studiet av särskilt
den äldre konsten lärt sig förstå hur han
bäst skall kunna uttrycka sin egen syn.
Kärleken till hembygden har endast blivit
intensivare genom den långa bortovaron,
och nu kan han äntligen gå till sitt verk.
Allt vad han tidigare tecknat, målat och
graverat får vid jämförelsen med hans
produktion från de senaste tio—tolv åren
en prägel av att endast ha varit
förberedelser till vad han nu kommer att göra och
alltjämt arbetar med. Intrycken från
studieåren ha fått mognad, den
naturliga urvalsprocessen fungerar osvikligt,
grundad på kärlek och intuition, och meel
segt och ihålligt arbete blir Johanson-Thor
nu den egenartade konstnär, som vi med
glädje räkna till våra mest gedigna och
äkta.
Vad är då det nya i hans konst? Man
skulle ju helt enkelt kunna säga, att han
har funnit sig själv och sin egen stil. Allt
vad som grott inom honom ända sedan
barndomsåren, får nu gestalt och blir till
personlighetspräglad bild.
Se vi först på ett par av hans tavlor
från Sireköpinge, så måste det slå oss huru
nya och samtidigt gamla och välbekanta de
förefalla.
Det nya ligger först och främst i
formen. Johanson-Thor målar alla detaljer
med en miniatyrists eller en primitiv
mästares kärlek till det faktiska. Han fördjupar
sig med påtaglig glädje i återgivandet av
de minsta ting, trädens fina grenverk,
landsvägens leriga fåror, stenarna i
uthusens fallfärdiga längor, och han berättar
om allt detta på ett sådant vis, att det får
värde och mening för oss. Han försöker
att återge stoffkaraktären hos varje
föremål, och han är inte rädd för
lokalfärgerna. Men han blir därför inte småaktig
och pedantisk, utan får, trots allt han tar
med, en nästan episk prägel över sina
skildringar, och man förstår att de inte äro
slaviska kopior utan subjektiva omdiktningar,
vilka ha kommit till först efter långvarig
eftertanke och meditation. Bilderna ha sin
fasta byggnad, sin klara, rediga
komposition, och den detaljerade formen utesluter
långt ifrån ett starkt och samlat
helhetsintryck.
För mig ha dessa vanligen till formatet
ganska små tavlor ett andligt innehåll, en
substans, som kommer mig att tänka på
den rent germanska stämningen i en
Bonde-Breughels verk. Liksom Breughel
drages också Johanson-Thor mest till de
årstider, då marken ligger bar eller under ett
lätt snötäcke. Han älskar de avlövade
trädens rena teckning, myllans djupa bruna
och svartvioletta toner och först och främst
den naket plastiska karaktär, som hösten,
vintern och vårvintern skänker landskapet.
För sommarens feta, jämna grönska hyser
han mindre sympati. Kanske bottnar denna
hans förkärlek för vintersäsongen även i
en djupare känsla, i en instinktiv
förnimmelse av den stora, vilsamma ro, som då
breder ut sig över slätten under den låga,
isgrå himmeln.
Till konstnärens mest karaktäristiska
och fullödiga bilder av denna typ räknar
jag Höstafton (Malmö museum), Tidig
vår (Nationalmuseum), Barvinter
(Kapten Berndt Rutgers samling, Malmö),
Motiv från Sireköpinge (Göteborgs
museum), alla målade under perioden 1922—
1925. Dessa målningar beteckna det
avgörande genombrottet i Emil Thors konst.
844
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
