- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
486

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Emil Johanson-Thor. Av Ragnar Hoppe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

R a g n ar Hoppe

inre behov hos konstnären av samling och
ro, av nästan religiös frid och meditation.
Rent artistiskt sett når han denna av
honom själv mer eller mindre medvetet
åsyftade verkan genom att starkt betona
förgrundens repoussoirer — vanligen en i
varma toner hållen vägg eller husgavel —
och genom att sedan gradvis leda blicken
ut mot horisonten genom en rad lugna
ytor, alltid känsligt avvägda och
varierande. Blickpunkten är vanligen ganska låg
och horisonten alltså högt belägen.
Perspektivet utåt öppnar sig aldrig brutalt,
stänges snarare, vilket bidrar till bildens
lugna, i sig själv vilande verkan.

Färgen är vanligen blondare än i
Sire-köpingebilderna, och man skulle ha kunnat
säga, att konstnären åter håller på att bli
impressionist, om inte kompositionen vore
så sträng och allt överflödigt så konsekvent
.borteliminerats.

Samtidigt med att målningarna vunnit i
koncentration, ha de också vuxit i format.
Till de mest karakteristiska dukarna från
denna period, av vilka de flesta signerats
under åren 1932—1934, skulle jag vilja
räkna Bygata, Torna-Hällestad och Gata
med kyrkan i bakgrunden från samma
plats, båda daterade 1932. Det råder intet
tvivel om att ej Johanson-Thor i dessa
arbeten bygger vidare på de erfarenheter han
gjort i Frankrike, men utan den
mellanliggande tidens fördjupade studium skulle
han aldrig ha uppnått dessa så alltigenom
personliga resultat. Kanske skulle man
ibland önska, att han i sina senaste arbeten
lade sig mera vinn om den genomförda
form och den emaljaktigt sköna yta, som
han nått fram till i sina mindre pannåer.
Dit kommer han kanske så småningom. Få
svenska konstnärer i vår tid gå dock fram
efter en så personlig och konsekvent linje
som Thor, och antagligen vet han själv
bäst vart han syftar.

Grafikern Thors utveckling löper i det
stora hela parallellt med målarens. Som

litograf eftersträvar han i allmänhet först
och främst en känslig och mjuk
ljusskildring med påtagliga perspektiviska effekter.
Han når sitt mål genom en subjektiv, men
ibland väl lös och luddig teckning med
kritan och sätter in de djupaste tonerna med
tuschpenseln. Typisk för hans utpräglade
sinne för återgivandet av valören och
ljusspelet är en litografi som den 1911
daterade Afton, eller det så tidigt som 1909
utförda lilla bladet Soldis, en förvånande
träffsäker sak.

Det kan hända, att han i sina litografier
bygger väl mycket på den litterära
stämningseffekten eller att hans intresse för det
etnografiska tar överhand. Man får inte
glömma, att Thor också är berättare, och
att hans fabuleringsförmåga, som är
genuin,, någon gång kan föra bildkonstnären
in på farliga vägar. Men detta förblir dock
endast avigsidan av den grundbotten av
lyrisk élan och äkta djup känsla, som också
är hans. Hur starkt han kan tolka en sådan
inspirerad natursyn framgår t. ex. av den
patetiska Kust vid Glumslöv (1920), som
i sin mjuka bredd och sitt levande föredrag
kommer en att tänka på Millets mäktiga
strandbilder från Normandie.

Även som etsare och torrnålsgravör har
Thor bakom sig ett omfattande æuvre.
Sin tekniska skicklighet och kunskap
manifesterar han redan under akademiåren,
så t. ex. i den för honom högst
signifikativa etsningen Stallhörnet (1909) eller
Porten (1913), som med vibrerande streck
återger hur ljuset från gården brytes
mot dunklet inne i den skumma
ladugården. Dessa hans tidigaste blad äro raskt
skisserade, men visa redan den känsla
för belysningseffekter och
valörverkningar, som utgör något av det mest
bärande i hans begåvning. Under en ganska
lång period förefaller konstnären att
huvudsakligen ha ägnat sig åt litografien,
men från och med 1920-talets mitt tar han
på allvar åter upp etsningen. Detta sam-

486

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free