Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Vid stationen en höstmorgon. Efter Giosué Carducci. Översatt av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID STATIONEN EN HÖSTMORGON
Efter GIOSUÉ CARDUCCI
Hur gatans lyktor rada sig lättjefullt
där bakom trädens kronor i regn och rusk
och genom deras våta grenverk
gäspa sitt ljus över markens pölar!
Framför mig visslar klagande, vasst och gällt
en ånghäst sin signal. Som av blylod tyngd
omkring oss hänger vid och väldig
höstmorgonhimmelen som en vålnad.
Till vem och vart begiver sig denna hop,
som tyst och väl bepälsad sig skyndar fram
till mörk vagong? Ar det till skumma
lidanden eller en oviss längtan?
Som full av tankar, Lydia, din biljett
du lämnar konduktorn med hans nyktre tång
och ger därmed de sköne åren,
fröjder och minnen åt skövlarn tiden.
Längs tåget går och kommer stationens folk
som skuggestalter svepte i svart karpus.
I handen bär en var sin lykta,
flämtande ovisst, och smidde hamrar.
Var järnskodd broms, som prövas, ifrån sig ger
en lång och dyster klang. Ifrån själens djup
ett eko går av smärtsamt vemod,
som när en döende grips av krampen.
Det är som hån, när dörrarna slås igen
med hårda smällar, och som en skymf det är,
när avgångsklockan plötsligt ringer.
Vilt över rutorna skvalar regnet.
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
