Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sapfos kärleksdikter. Av Bernhard Risberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bernhard Risberg
ej ett ljud jag mäktar fä fram, och genast
som en eldström tätt under huden löper,
svart det blir för ögonen, dovt det brusar
för mina öron,
svetten pärlar ned, och en häftig darrning
griper alla lemmar, oc.h blek som visset
gräs jag är. Det känns som jag vore nära
döden, Agallis.
Dikten var härmed ej slut. Och verkligen
har den sengrekiske författaren av »Om det
sublima», som bevarat dikten åt oss, tydligen
för att visa att uppräkningen var slut,
medtagit första raden av den följande strofen,
vars — tyvärr ej fullt säkra — ordalydelse
synes vara:
Men då nu så är, måste allt. fördragas.
Sapfo har alltså inför den stundande
skilsmässan uttryckt sin resignation och
troligen på samma gång uttalat en välönskan
för kommande dagar. Att denna sång utom
den stora bekännelsen av hennes obesvarade
kärlek — ty som besvarad hade den väl icke
haft sådan hart när dödsbringande verkan —
även innebar en maning till den blivande
mannen att tillbörligt uppskatta sin maka,
synes mig uppenbart. Och sången bör ha
sjungits i hans närvaro, såsom också tydligt
säges i första strofen.
Man kan i fråga om skaldinnans förhållande
till föremålet få en viss ledning av Catullus’
efterbildning. Att denna senare utgör ett frieri
till den ännu ej vunna »Lesbia», framgår
särskilt av sista strofen, som icke har någon
förebild i Sapfos fyra hela strofer. Men när
man nu känner början av Sapfos femte strof,
visar sig i Catullus’ dikt en viss
överensstämmelse härmed, om än slutligt turnerad
på annat sätt. Han bryter nämligen av sin
framställning av den verkan, Lesbias anblick
har på honom, med orden att han »förhäver
sig» och »åstundar för mycket», därvid
skyllande på sitt dagdriveri. Han är tydligen ej
viss på att hans förtäckta frieri skall väl
upptagas och är beredd på att få resignera.
Detta är något i stil med Sapfos resignerade
avslutning, som för övrigt egentligen berövar
hennes dikt något av dess gripande intryck.
Detta har också förf. till »Om det sublima»
haft klart för sig, då han ville ge ett exempel
på gripande verkan genom
sammanställande av ett flertal karakteristiska drag
vid skildrandet av en affekt. Beträffande de
av Sapfo skildrade yttre sinnesverkningarna
tillägger han karakteristiskt nog: »ty allt
sådant uppträder hos de förälskade».
Bland de nyupptäckta något så när
bibehållna Sapfodikterna kan blott en enda sägas
vara en kärleksdikt. Den handlar denna
gång om en flicka, som redan lämnat
muser-hemmet, men som tydligen svärmiskt
besvarat Sapfos tillgivenhet, och återger de ord
som växlades mellan dem i avskedsstunden.
Med stor finkänslighet har Sapfo därvid
dolt sin egen smärta och sökt mildra avskedets
bitterhet för den unga genom att påminna
henne om hennes behagliga tillvaro under
den gångna tiden. Tyvärr är första radan
förlorad men har här på försök kompletterats,
och av slutet finnas blott några enstaka ord
kvar, som dock tillåta en gissning om
innehållet. Stycket lyder i min tolkning:
[Sorg och saknad mitt hjärta tär.]
Ja, i sanning, jag ville dö!
Hon i tårar försmalt, när vi skildes åt
och bland annat hon sade då:
»Sapfo, ack, vilken sorg vi fått!
Mot min vilja, det vet du, jag lämnar dig.»
Henne gav jag då detta svar:
Lycklig resa och glöm mig ej!
Själv du vet ju, hur väl vi ha sörjt för dig.
Men har nu du förgätit det,
vill till minnes jag föra dig
allt behagligt och skönt vi tillsammans haft. -
Många kransar du har hos mig
av violer och doftande
rosor knutit att smycka ditt mörka hår,
kring din böjliga fina hals
virat många girlander ock,
som av vårliga blommor ha bundits hop.
Och med salvor av härlig doft,
kostlig nardus av kungligt slag,
har du dränkt dina yppiga lockar in,
och på mjukaste bädd av dun
har du stillat din längtan till
ljuvlig vila Tnär natten med svalka kom] . . .
Av vad som finns kvar av nästa strof kan
man se, att där talats om heliga hymner,
som hon fått vara med om att sjunga, och om
uppträdande i gudalunden, säkerligen då
Afrodites. Dikten, som måste ha föredragits
i de ungas krets, är ganska upplysande om
livet i muserhemmet.
Att varm tillgivenhet mellan ett par unga,
en högst naturlig sak, även förekommit,
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
