Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Om människans oavhängighet. Av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hagar Olsson
med orientalisk kultur och tankevärld. Det
har ofta påpekats av orientalister hur
beklagligt det är att den i forntiden så lysande
persiska nationens storslagna diktning helt
och hållet fått träda i skuggan, medan Roms
och Greklands skrifter studeras av var man
med högre bildning. Härtill kommer att de
svenska översättningarna framträda i en
form som lätt nog kan avskräcka. De förete
en ytterst föråldrad och egensinnig ortografi,
de äro späckade med formella egenheter,
noter och kuriosa av olika slag, och de
urgamla fromma texterna äro starkt kryddade
med temperamentsfulla kommentarer. Skulle
man i Sverige ha anglosachsernas utvecklade
sinne för personlighetens vits och originalitet
så skulle nöjet av läsningen knappast minskas
härav. Men det synes vara. så att ett stänk
av-humor saknas i svenskt bildningsliv, även i
dess högsta former av ädel tolerans. Kanske
betyda till och med de formella
oegentlig-heterna mindre än den omständigheten att
detta jättearbete, som för visso skulle
betraktas med vördnad och respekt var som helst i
världen, har utförts av en privatman, helt
på sidan om de akademiska vägarna, endast
av kärlek till verket.
Det är onekligen djärvt att i så många
avseenden bryta mot Geist der Uniform! Men
detta borde inte för »insiktens och
skarpsynt-hetens herrar» kunna fördölja det faktum
att ett litet språkområde här förfogar över
en kulturell tillgång av oskattbart värde.
En fördjupad människokunskap, en vidgad
inblick i det mänskliga sinnelagets historia
står här att vinna, för att inte tala om den
poetiska charmen, skönheten och
fantasirikedomen i denna diktning. En så rikhaltig
kollektion av den persiska poesiens
svåråtkomligaste skatter som den baron Hermelin
skänkt svenska litteraturen torde vara
tämligen enastående. Där lysa namn som
tillhöra den iranska mystikens stormästare:
Haklm Sanä’i, Shaikh ’Attär, Djalälu’d-dln
Rüml, Shaikh Nizàmi, Shaikh Sa’di, ’Umär
Khaiyäm, de flesta företrädda med
omfångsrika verk. Och där finns den härliga
antologien Persiska dikter (Norstedt 1921), det
populäraste öch tillgängligaste av alla dessa
verk — en förtjusande samling blomster från
den stilla oas som benämnes Mystikens
Rosengård. Slutligen föreligga också de fem
första avsnitten ur Firdausis hjältekrönika
Konungaboken, Shäh-Nämah.
Man får hoppas att översättaren, trots
ringa uppmuntran, skall ha kraft och
offervillighet nog att fullfölja sitt arbete. Vad man
än må säga om hans översättning så
kännetecknas den av en vördnad för ordet som är
ganska sällsynt. Den offrar inte åt det
snarvackra och skänker oss inga prov på
upphovsmannens förmåga att göra svensk vers,
men den är trogen mot originalet, den
återger det levande ordet, andemeningen, i
oslipad kraft och sanning. Därigenom undgår
den faran att bli en förfalskning i stället för
en tolkning och skänker oss en helt annan
och märgfullare bild av österländskt
formspråk än de sötsliskiga och ljuva
»tolkningar» man annars finner i den europeiska
bokmarknaden. När man läser de gamla
perserna i Hermelins tolkning kan man
instämma med Shaikh ’Attär, då han i
inledningen till Vännernas minne säger: »Deras
ord äro bragders och hänrycknings frukt, ej
minnets och pratets skörd.»
Det är ingen tillfällighet att
världslitteraturens skönaste mystiska poesi har uppstått
inom samma kulturkrets som sett maktens
och stridens stora epos, Konungaboken,
födas. Man måste såsom de gamla perserna
ha smakat världserövrarskapets bittra kalk i
botten för att verkligen kunna erfara
världs-övervinnandets salighet. Man måste känna
världen på det dubbeltydiga sätt som
orientalerna göra det — känna förruttnelsens
stank i rosens doft och mordets gadd i
smekningens vällust — för att finna pärlan som
icke är av denna världen: oåtkomligheten.
Man måste också vara fatalist in i märg och
ben, veta sig snärjd i »ångesthjulets
svängningar» och fjättrad till händer och fötter
vid stoftet, för att hysa denna lidelsefulla
åtrå till frigjordhet, till fullständigt personligt
oberoende, som är de persiska mystikernas
djupa och friska inspirationskälla.
Då man använder ordet mystik är det skäl
att från början reservera sig mot gängse
vulgariserade tolkningar av detta begrepp.
Man förbinder gärna ordet mystik med
någonting dimdunkelt och svävande och antar
att det är fråga om ett frossande i sjukliga
känslotillstånd. Måhända kan den kristna
mystiken ge anledning till sådana omdömen
— jag känner den för litet för att våga
uttala mig om det •— men den iranska mystiken
gör det i varje fall inte. Det kan vem som
helst övertyga sig om genom att studera den
persiska poesien. Denna sinnrikt analyserande
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
