Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ivan Gustave Aguéli. Ett sällsamt svenskt konstnärsöde. Av Marita Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marita Lin dg ren
Fritz Lindström. Ivan Aguéli.
Paris 1898.
Västerås konstförening.
uppehåll flödar i hans långa brev till
kamraterna reflexioner över läst och tänkt’.
Väl utsläppt från fängelset, gripes han
av en längtan bort från Paris och
civilisationen. Han vill undfly den rotlöshet och
pessimism, som enligt hans egen åsikt var
en »lokalsjukdom för Paris». Hans lungor
äro angripna av fängelsevistelsen, och med
vänners hjälp reser han hösten 1894 till
Egypten. Kanske var det vid detta tillfälle
som Charles Grolleau, en av poeterna i
vänkretsen, tillägnade Aguéli en sonett,
»N’importe oü !», skildrande hans längtan
till sydligare luftstreck — »lä-bas, vers le
soleil».
Aguéli hade kommit till »le soleil».
Orientens både sinne- och idévärld
intresserade honom sedan länge. Och miljön
skapade behovet att måla. Landskapets och
det intensiva solljusets måleriska värden
locka honom till en livlig konstnärlig
verksamhet. Han bombarderar
Parisvännerna med brev, vilka i sin livlighet och
mustighet ge en god bit Aguéli. Här är
paradiset för en målare — den långa ljusa
arbetsdagen och modellernas charme
underlåter han icke att kraftigt betona.
Studierna i arabiska och islam ligga heller ej
nere. Till den grad fängslades han också
av dess läror, att han övergick till
muham-medanismen, ett steg som mycket
tadla-des men som säkert, enligt vänners utsago,
bottnade i verklig övertygelse.
Efter några ljuvliga månader är han
åter i Paris. Storstaden fördriver det
konstnärliga skapandet, rastlöst sysslar han med
sina vittomfattande studier. Men 1897,
efter faderns död, kommer Aguéli på
snabbvisit till hemmet. Gamla kamrater berätta
om sitt sammanträffande med den
uppseendeväckande främlingen. Med sitt långa
lockiga hår, underliga klädsel och sin
krossade näsa — minne av ett armenierupplopp
i Paris! — såg han mer än exotisk ut.
Som ett stjärnskott kom och försvann han
på vännernas horisont. Paris, världens
hjärta, betraktade han som sin egentliga
hemstad. Han föraktade djupt sitt
småstadsursprung, men tröstade sig med den
ej alltför ödmjuka jämförelsen med »en
annan stor man, som var från Nasaret».
Vem kände Paris som han, Paris från
Villons dagar, dunkelt och hemlighetsfullt!
Han visste var de utsöktaste
bokrariteterna funnos i gömda små antikvariat och var
det finaste vinet tappades ur tunnorna i
något gammalt krogvalv. Något
vindskyffe härbärgerade denne anspråkslöse
spartan, som så föga bekymrade sig om
pengars värde. Han drog sig fram på
några francs om dagen och livnärde sig på en
mager vegetarisk kost. Sprit förbjöd
honom hans muhammedanska tro att förtära,
men då och då rökte han haschisch, som
förlänar sällsamma och behagliga
drömsyner.
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
