Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ivan Gustave Aguéli. Ett sällsamt svenskt konstnärsöde. Av Marita Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivan G s t ave Aguéli
Gåtfulla men sällsamt levande stiga
Aguélis drag mot oss ur Fritz Lindströms
porträttstudie (1898). Ännu blixtrar
liksom en ljusreflex till i hans glasögon,
bakom vilka konstnären förgäves sökte fånga
den skarpa och skiftande blicken hos den
intressanta och livliga modellen. Dessa
tomma ögonytor äro nu för fantasin det
fascinerande och levande momentet i
porträttet.
Dessa år sammanförde honom med
Madame Huot, en originell fransyska, som
skrev poesi och beskyddade ung konst.
Tung mystik bräddar Sager-Nelsons
porträtt, »La dame de la silence» (Thielska
galleriet). Några med mjuk kolpenna f
ram-smekta porträtt (Nationalmuseum) av
Aguélis hand kunna möjligen föreställa
henne. Varmare band än vänskapens
förenade troligen dessa två. Denna
Parisperiod avslutades med den bekanta
tjurfäktningen i Deuil 1900, som för andra
gången ställde Aguéli i offentlighetens
strål-kastarsken. Aguéli, som var varm djurvän,
avsköt ett skott mot toreadoren för att
demonstrera mot djurplågeriet. Denna
»pro-pagande par le fait» påverkade också
allmänna opinionen, och tjurfäktningar blevo
för ali framtid förbjudna i Frankrike.
Aguélis ingripande var ett typiskt utslag
av den oförfärade och varma medkänsla
med allt lidande, vilken är ett av de
vackraste dragen i hans karaktär.
Så försvinner han för många år. Han
lever i Orienten sitt underliga nomadliv.
Då och då kommer ett blixtrande och
roligt resebrev från Indien, från Mindre
Asien, från Egypten. Han fördjupar sig i
Islams heligaste läror, vallfärdar till
Mekka och redigerar en arabisk tidskrift i
Kairo en tid, men målar icke. »Det är alldeles
som när man ej vågar sig på en flicka
som är alltför vacker», skriver han.
Omkring 1910 tillhör han åter
Parisprofilerna. Yngve Berg har i »Bohémer
och akademister» (1931) gett en rolig liten
Olof Sager-Nelson. »La dante
de la silence.»
Thielska galleriet.
skiss av detta »huvud för sig», nu
originellare än någonsin. Här skymtar också
Madame Huot, mera robust och
verklig-hetsbetonad än i Sager-Nelsons
drömporträtt.
Så reser Aguéli hem 1911—1912. Visby
är den första anhalten, Stockholm den
andra. Han går på Wilhelmsons
målarskola. Massor av skisser och studier
lämnar han efter sig, och roliga och originella
episoder berätta hans konstnärsvänner.
Richard Bergh skriver till Georg Pauli:
»Aguéli är verkligen ett stort original,
förryckt på ett numera älskvärt sätt.» Några
av hans dukar — sparvar i tranedans eller
kanske tvärtom •— ses nu på
Konstnärsförbundets utställning 1912.
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
