Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ivan Gustave Aguéli. Ett sällsamt svenskt konstnärsöde. Av Marita Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v a ii Aguéli. Landsk ap med torn.
Thorsten Laurins samling.
Marita Lindgren
grafi kan ge en avlägsen aning om.
Ökenlandskapens »trollblå» (hans eget uttryck)
himmelskupa välves över sandens mjuka
gula pastelltoner med glidande övergångar.
Husen lysa i skiftande rött och gult. »Den
är konstnär, för vilken Gud skapat en
särskild sol.» Denna sol har slösat gnistrande
kaskader av ljus över Aguélis egyptiska
landskap.
Figurstudier sysselsatte honom också.
Oftast flickhuvuden, utsökta
färgkompositioner, som föra den jämnårige Matisse
i tankarna men vilkas fasta modellering
tala om Cézannes inflytande.
Skissboksbladen från denna tid visa
Aguéli som en skicklig tecknare, med
energisk, tillstramad form. Man får således ej
överdriva hans enbart koloristiska talang.
VIII. Spanien 1916—1917. I de sista
små dukarna, harmoniska, djupt upplevda
naturskildringar, friska och doftande, där
ett intensivt ljus tyckes »ligga på lur inne
i färgen» (Aguéli), har han avlockat
naturen dess finaste skiftningar. »Jag har
kastat bort alla teorier och behållit som
min egen vishetsregel: Man är aldrig nog
exakt, nog enkel och nog djup.»
En av de spanska dukarna avbildas här
(Västerås konstförening); den är en god
exponent för hans motto. Här var ett av
de landskap, han hade målat sig in i, som
han drömde om under
sömnen.–»Kubist var jag 20 år före kubisterna, men
kubism då, liksom nu, är en underjordisk
grundval, en hemlighet mellan mig, vår
Herre och några utvalda bland några
bättre mans barn. Och den verkliga kubismen
är den som inte syns.» Denna starka
formkänsla har komponerat ett landskap som
det nämnda. De lila-grå kullarna synas
burna av trädens fasta, mörkgröna massa.
Borgens kuber i gul-rött och brunt är ögats
fästepunkt, innan det förlorar sig ut i
bergskedjornas blånande linjer. Kraftigt
och fast höjer sig denna sublimt och enkelt
sedda natur mot en himmel, skimrande som
en pärla, i gräddgult, blekt rosa och kritigt
blått. Dessa ljusa soliga himlar välvas över
alla hans senaste landskap ■— det finaste
och skyggaste i hans väsen blommade här
ut i ett blitt färgspel, lätt som en hägring,
flyktigt som en dröm.
Som kammarmusik är Aguélis konst, väl
avvägd och harmonisk, klar och kristallisk.
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
