- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
528

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Världen som ande. Av Hans Wåhlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

acceptera dem som vårt enda kunskapsmedel
och att vi av fullt hjärta kunna både
glädjas och sörja över dem. Men tillförlitliga
äro de minst av allt.

Härvidlag har naturvetenskapen på det
mest lysande sätt bekräftat filosofiens
resultat. Sedan Kants tid har filosofien
vetat, att det som ytterst ger upphov till
våra sinnesintryck (som äro all kunskaps
material) självt ligger utanför
kunskapsförmågans gränser, otillgängligt för vår
iakttagelse, våra omdömen och vår
föreställningsförmåga. Redan 1800-talets
fysikaliska forskning konstaterade en absolut
inkongruens mellan sinnesförnimmelserna
och deras omedelbara orsaker; för vår tids
naturvetenskap har själva materien löst
upp sig och försvunnit ut i det ovetbaras
mörka och ouppnåeliga rymd.

För ett primitivt tänkande är det
naturligt att antaga, att sinnesförnimmelserna
göra oss delaktiga av de förnumna
objektens substans, antingen endast psykiskt
sett eller också i rent materiellt avseende;
att vi alltså genom våra sinnesorgan
införliva med vårt jag karakteristiska och
konstitutiva egenskaper hos den av oss
uppfattade yttervärlden. Så tänkte sig
Lucretius, att synintrycken uppstodo genom
avbilder av tingen, som oavlåtligt utstrålade
från deras ytor för att uppfångas av
ögonen.

Dico igitur rerum effigias tenuisque figuras
mittier ab rebus, summo de corpore earum,
quae quasi membrana vel cortex nominitandast,
quod speciem ac formam similem gerit eius imago
cuiuscumque cluet de corpore fusa vagari.

[1]

Och vad skulle man egentligen annars tro
före den nyare fysikens tid? Lucretius’ teori
(som han kanske tillsammans med hela sin
filosofi övertagit från Epikuros) stämmer så
väl med »sunda förnuftet», att den endast
genom sin genomtänkthet, sin skärpa och
sin bestämdhet skiljer sig från vanligt
gott folks oreflekterade uppfattning i
denna dag av seendets mekanism.

Men hur hänger det verkligen ihop?
Synsinnet (vilket är en avdelning av vårt
medvetande och lika litet bör förväxlas
med ögat som med glasögonen eller
kikaren) uppfattar ljus, färg och form.
Ljuset är detsamma som färgens intensitet,
formen är, så länge synsinnet är ensamt
om att uppfatta den, intet annat än gränsen
eller övergången mellan två olika
färgfläckar. Synintrycken reduceras alltså helt
och hållet till färgintryck. Vad är då
färgen?

På mitt bord stå just nu några
röda blommor. Jag vet, att blommornas
färg kan förklaras därmed, att kronbladen
absorbera ljusstrålar av vissa våglängder
men reflektera andra, som när de
tillsammans verka på min näthinna ge mig
intrycket av den röda färgen. I mörkret äro
verkligen alla kattor grå, eller för att
använda ett visserligen något mera drastiskt
men ännu riktigare uttryck: alla svin
svarta, emedan de icke reflektera något
ljus. Naturens rika färgskala beror helt
och hållet på att alla dess färger finnas
i solljusets spektrum eller sammansättas
genom blandning av spektralfärger.
Föremålens färg är detsamma som summan
av färgerna hos de ljusstrålar, som de
reflektera. Men en ljusstråle av en viss färg
betyder intet annat än en med 300 000
kilometer per sekund fortplantad
vågrörelse med ett visst svängningstal och
alltså en viss våglängd. Vad rör sig i denna
vågrörelse? Etern, sade de lärda ända till
för några år sedan, ehuru ingen av dem
visste vad ordet betydde. Nu säga de

[1]

»Därför säger jag alltså, att tunna bilder av tingen
sändas från tingens yta, liknande dem till sin skapnad,
bilder, vilka man väl kan kalla för skal eller hinnor,
ty de likna till form och gestalt fullkomligt de kroppar,
som de utströmma ur och från vilka de spridas i rymden.»


Lucretius, De rerum natura, IV: 42—43,
51—53.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0580.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free