Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Världen som ande. Av Hans Wåhlin - En gång ville jag dö... Av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Wåhlin
och skönhetens värld, idealens värld, av
vilken profeter, diktare och filosofer säga
sig ha sett glimtar? Här slutar vetandet,
och tron tar vid. Filosoferna ha skildrat
denna värld som en oåtkomligt hög
men osvikligt vägledande stjärnhimmel,
välvd över den jordiska tillvarons skumma
och villsamma stigar. Några mena, att den
är skapad av en gudomlig försyn för att
visa oss den rätta vägen genom och ut ur
fenomenvärlden. Andra äro benägna att
ge människan själv den ovanskliga äran
av att ha satt sig detta ouppnåeliga mål till
ledning för sina strävanden och till
rättelse för sina felsteg. Denna
meningsskiljaktighet ligger för var och en under trons
domvärjo. Skepticismen måste endast
anmärka, att åskådningens värld är en lika
dålig spegelbild av idealens himmel som
av filosofiens sanna varande och av
atomfysikens dystra ginungagap. Vart man
vänder sig, möter man samma sanning:
vår värld är av ogenomskinliga och
ogenomträngliga slöjor skild från de
verkligheter av högre potens, som vi gissa och
ana bortom vår kunskapsförmågas gränser.
Men ett är säkert:
I åskådningens värld, den enda vi känna
och den enda vi kunna känna, finns intet
annat än det som är givet åt eller
uppsamlat i vårt medvetande. Vårt medvetande
är skilt från filosofiens transcendenta
varande, från naturvetenskapens
materiebegrepp och från idealens himmel av
portar, som äro tyngre och varaktigare än ali
världens malm.
Vårt medvetande är ande. Och allt vad
vi känna, veta, äga och vilja, är vårt helt
och allenast i och genom vårt medvetande.
Därför ha vi en enda sanning att hålla
oss till:
att allt är ande.
EN GÅNG VILLE JAG DÖ...
Av HJALMAR BERGMAN
En gång ville jag dö:
det var att strö
dunlätt aska över flammande låga,
det var att råga
livet.
Åren gick. Jag ville dö:
det var att strö
en skovel mull över glödande malm,
hetta och kvalm,
livet.
Nu vill jag dö:
sänka en gnista i snö.
Din död, käre, gjorde mig döden lätt.
Och du fick rätt,
o Död.
Denna dikt, som antagligen är skriven sommaren 1929, torde vara unik i förf:s produktion,
såtillvida som den är en lyrisk bikt, vida skiljande sig från sin upphovsmans tillfällighetspoem
och poésies fugitives.
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
