Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Höstvandring. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Höstvandring
VIII.
Terrassens facklor fläktade och brunno,
och kring den skimmervita goethestoden
i festligt skönhetsrus och vördnad runnö
de skilda strömmarna i mänskofloden.
Och mjukt som ur en bräddad oljekruka
flöt vällukt genom parkens venusriken,
och rymden var ett bäcken för musiken
från Mozarts silverflöjt och Wagners
puka.
Och denna tid var märkt av undergången
och haltlös nog och brokig och fåfänglig.
Men ännu ljöd den stora mästersången
och älskades och troddes oförgänglig.
Det blåser på den plundrade terrassen.
Sken växla vilt, och blad och kvistar yra
i ödslig lek kring diktarfurstens lyra.
Den sista svanen brusar upp ur vassen.
IX.
Här slutar parkens välde, och jag stirrar
bedövad mellan gallerverkets stänger
hän över skoglöst böljande terränger,
där stormens ändlöshet min syn förvirrar.
Och jag ser underliga sken, som bilda
månljusa kartor över fält och gärden.
Det är det oförlösta krigets vilda
strålkastarljus som strövar genom
världen.
Den mänsklighet som i sin torra vaka
Mödrarnas bud och fromma länkar bryter
skall drivas att anamma och bejaka
den första och den yttersta av myter.
Och detta släkte, rusigt av sin plåga,
till födslovåndans högsta branter stiget,
skall föda ur sin djupa oförmåga
som enda väsensfrukt det stora kriget.
X.
Allt ryckes loss och irrar övergivet
som poppelblad på snyftande kanaler.
Och intet hjälper oss att bära livet.
Ej korsets paradox. Ej trons koraler.
Ej diktens ord. Tungt svallar rymdens vatten.
Grenarna gny i regnets strida flöden.
En gnäggning fladdrar plötsligt genom natten
oviss och vild. Och överallt är döden.
Jag ser dig, tomma tid: en hetsad skimmel,
av eld ombrunnen, mellan nakna stammar.
— Du jagar vägvill under höstens himmel,
och skenet speglar sig i mörka dammar.
Din vilsna skugga flyger över tingen
— det yr av löv, och poppelstormen sjunger,
och ingen krubba är beredd, och ingen
gudomlig havre mognar för din hunger.
Slutraden i VIII åsyftar Stefan George.
35 — Ord och Bild, ‡årg.
545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
