Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ture Rangström. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ture Rangström
Redan på ett tidigt stadium av sin
tonsät-tarbana vände sig Rangström också till
August Strindbergs diktning och tonsatte de
fyra visorna ur »Ordalek och småkonst».
Därmed blev han den förste, som i egenskap av
tonsättare sökte intränga i Strindbergska
stämningskretsar, och han skulle sedermera
viga sin första symfoni åt den store
författarens minne och skriva det kanske
originellaste musikdrama Sverige äger med
Strindbergs »Kronbruden» som libretto. Och han
är väl hittills den ende som i sin musik
lyckats fånga något av ursprungligheten och
primitiviteten i den Strindbergska lyriken (ty
Peterson-Bergers senare tillkomna
tonsättningar av Strindbergs »Visor» äro i jämförelse
med Rangströms alltför avslipade och
kraftlösa) .
För nittiotalets natur- och
hembygdsdiktning har Rangström — stadsbarnet — i stort
sett stått främmande. Karlfeldts diktning har
endast i enstaka fall givit näring åt hans
musa, och av Frödings lyrik är det till
sådana dikter som de skärande »Kung Eriks
visor» och de bittert satiriska »Herr Lager
och skön Fager» och »Ett Helikons blomster»
han vänt sig. Rangströms syn på naturen har
städse varit filosofens, som i en
naturföreteelse blott ser en symbol för något i det
mänskliga psyket, och vars känsla i och inför
naturens under alltid är uppblandad med
reflexioner och associationer och aldrig tillåtes
fylla själen helt och fullt. Typiskt är vad han
anfört om sin tredje symfoni, den han kallat
»Sång under stjärnorna». »Symfonien är»,
skriver han, »komponerad under intrycket av en
både mild och ödesdiger havsseglats. Den som
vistats ensam i ett nötskal, bland bränningar,
under havets eviga stjärnor, vet varom
sjömannen då sjunger. En livssymbol i toner,
alltså.» Den filosofiska belastningen och det
rörliga intellektet återfinnes också i så gott
som alla dikter, han tonsatt — hans egen
diktning, främst representerad i cyklarna
»Havets sommar» och »Notturno» rör sig i den
naturfilosofiska genren: i naturkänslan är
inmängd spekulativ drömstämning och
metafysiska funderingar.
Här lurar en fara i den tragiska pose, som
Rangström älskat att intaga, den, att den
stelnar och blir mera pose än tragisk. Helt
och hållet har han icke undgått den faran,
en del av hans musik tyckes vittna mera om
framkonstruerad originalitet än om äkta
inspiration, en del av hans skriftställarskap
om känslotänkandets förkvävande av den
rena känslan eller den klara tanken (det nyss
citerade om tredje symfonin!). Vilket dock
icke skymmer det faktum, att vi i
Rangström äga en av vår musiks starkaste och
ursprungligaste begåvningar.
Ett påstående som gjorts, att Rangström
skapat en ny och särskild musikstil för varje
diktare han tonsatt, torde endast med
modifikation vara riktigt, knappast heller att
han skulle vara en den svenska skärgårdens
specielle tonmålare. Visserligen har han
någonstädes ansett, att svensk musik bör ge »mycket
gråsten — tall och gran i taggade mörka
sträckor — en ljus, vemodigt skimrande
mälar-idyll, en röd stuga med vita knutar -— långa
vinternätter, korta solskensdagar och mycket,
mycket gråsten», men Rangström har
uteslutande givit sig själv, hans musikaliska stil
är egentligen ett konglomerat av stilar,
sammanhållet av hans personlighet, som kanske
dock har något av »mycket gråsten» i sin
kärvhet och primitiva kraft. Rangström är
både romantiker, impressionist och
expres-sionist. Den romantiska liedens starka
dramatiska drag är sublimerat hos honom, hans
musik har också något av
måleri-impressionismens teknik med rena, oblandade färger, av
expressionismens koncentrerade uttryck, givet
med rytmik .och massverkan av samklingande
ljusstarka färger, av kubismens blockartade
struktur. Men allt är i högsta grad subjektivt
uppfattat och utfört, Rangström har —• än
en gång sagt —• alltid varit »sig selv»,
stundom till och med »sig selv nok».
Det egenartade och personliga finns redan
i Rangströms tidigaste sånger, hans
utveckling har gått mot ett förenklande och
koncentrerande av de musikaliska medlen. I
ungdomlig och reaktionär yra förleddes han
ofta att skriva sånger, som med
prestissimo-passagers brus och dån, harmoniska
explosioner och en behandling av sångstämman
förutsättande en fantastisk elasticitet hos denna
stodo ganska långt från begreppet
vokalmusik (Holländarballaden!). I hans senare alster
ha åthävorna blivit mindre och uttrycket
intensivare, tonen innerligare, lugnare,
innehållsrikare. Men •—■ det måste fasthållas
•—-till något plaskande i »idyllens ankdamm»
kommer Rangström fördenskull icke.
Rangström bjuder i sina sånger på stor
formrikedom. Strofisk och strofiskt varierad
form förekommer, men endast då
sångstämman bildar en sluten melodi — något som
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>