Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ture Rangström. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H. Törnblom
visst icke uppträder endast i undantagsfall.
Typiskt för den Rangströmska romansens
sångstämma är annars ett djärvt och
synnerligen fritt recitativiskt föredrag, ett slags
yttersta konsekvens av Wagnersk »talsång».
Ett ihållande talande på en och samma ton
— även i sånger med utpräglad melodi
förmärkes något av detta, i det att sångstämman
gärna repeterar sina toner; ett typexempel
finna vi i »Gammal bonde» (Gustaf Ullman)
ur »Sex visor» -—• interfolieras av språng på
förminskade eller överstigande kvinter, på
septimor, stora och små, på oktaver, nonor,
decimor. Det som ger denna »talande», texten
ypperligt deklamerande sångstämma liv och
existensberättigande är ackompanjemanget,
dess färgmättade harmonik och ofta eggande,
spetsande rytmer.
Man kan kanske säga om harmoniken i en
Rangströmsång i allmänhet, att den är
särdeles typisk för sin upphovsman, men att
utpeka några detaljer, vändningar eller formler
som särskilt betecknande faller sig kanske
icke lika lätt. Hans arrangemang av
septim-ackord utgör i det fallet ett undantag. Den
blockartade struktur han så ofta ger sina
kompositioner, i vilka fras lägges till fras,
den ena musikaliska tanken till den andra
utan sammanbindning eller överledning, får
en återspegling i ett ackompanjemang som
t. ex. det till »Natt» (Ernst Norlind) ur »Sex
visor». Ackordblocken radas upp efter
varandra i en serie så lång som sången är lång,
och här möta vi också — i strofernas åttonde
till tionde takter — den för Rangström
typiska byggnaden på septimackorden. I
vardera av pianots system läggas »tomma»
intervall, som samklingande ge ett septimackord.
Denna ackordstruktur har i hans sånger ingen
speciell funktion, vi möta den såväl i den
stilla »Natt» som i den bistra, isiga balladen
»Gammalsvenskt».
För övrigt är Rangströms harmonik den
senromantiska musikens, men kanske mera
manlig, stolt, kärv och en smula nordiskt tvär
och korthuggen. I sina klangers intensitet är
han dock så romantisk man kan begära. Det
må tillåtas mig att påpeka ett synnerligen
markant bevis härför.
Ernst Kurth säger i sitt stora arbete
»Ro-mantische Harmonik»: »Romantikernas
älsklingston är fiss; ty den är zenit i den
tonartscirkel, som välver sig ut från C-dur. Till
följd därav är D-durackordet romantikernas
oftast förekommande, ty i detta framhäves
fiss i egenskap av terston som den mest
spänningsstarka och mest lysande. Men
bredvid detta förekomma också synnerligen ofta
klanger som Fiss-dur och -moll, H-dur och
-moll. Även tonerna ciss och h locka med
sitt stora tonartsavstånd från C-dur-mitten
romantikernas upphettade klangsinne.»
I moll och korstonart står också var och
varannan sång av Rangström. Han kan till
och med låta hela sångcyklar kretsa kring
tonen fiss. Så är fallet med »Havets sommar»,
där samtliga sånger ha fiss som dominant,
och ännu mer påtagligt med de fyra
Strindbergsvisorna, därav i ali synnerhet »Mitt
trollslott står i skogens bryn» är uppbyggd på
ett envist, aldrig släppande fiss, som
ohyggligt intensivt frammanar diktens
drömstämning.
Liknande »generalorgelpunkter» möta vi i
flera Rangström-sånger. »Floderna»
(Österling) är en klangdröm över ett sextackord på
diss i giss-moll, och »Paradisets timma»
(Heidenstam) har uppbyggts på liggande kvinten
ciss-giss, över vilken melodien och
ackompanjemangets harmonier vandra konsonerande
och dissonerande för att till sist upplösas och
vila ut i en Ciss-durtreklang.
Må de anförda exemplen på den
Rangströmska romantiska harmoniken vara
tillfyllest, ty ett framplockande ur hans sånger av
harmoniska bravader och finesser, av
djärvheter och mildheter skulle kunna fylla
volymer. En Rangströmsång kan i berörda
avseende vara hänsynslös och cynisk eller naiv
och konstlös, den kan tjusa eller väcka
motsägelse, men den intresserar alltid.
Om Rangströms opera »Kronbruden» skrev
en gång Peterson-Berger: »Man kan inte
beskylla kompositören för att fria till publikens
ynnest — han är snarare onödigt egocentrisk
och ohövlig mot åhöraren.» Därmed träffade
P.-B. något centralt i Rangströms alstring,
yttrandet kan nämligen — måhända med
uteslutande av ordet »onödigt» — utvidgas
att gälla hela Rangströms produktion. Hans
konst är sträv, på sina ställen obändig och
svåråtkomlig och fordrar ett visst studium
och kanske ett visst temperament för att
riktigt förstås.
Huruvida sådan konst är mer eller mindre
värdefull än den mera lättillgängliga,
kommer alltid att bli en av konstens stora
stridsfrågor.
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
