Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska översättare. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
hymn — intressant att jämföra, såsom även
Emil Zilliacus påpekat i en fin analys, med
Rydbergs mera »klassiskt» slipade
nytolkning i Atenarnes sång. Skall man som särskilt
intressanta ta fram några rader ur den
förnäma samlingen, må det vara Alkmans om
»naturens vila», ett av bevisen för att
klassikerna, som Gunnar Rudberg nyligen framhållit,
icke saknade naturkänsla; det är en första
upptakt till Goethes centrallyrik (men icke
heller mer!):
Redan sova bergens toppar,
klyftor, utsprång och raviner;
träd och örter,
alla varelser, som marken när —-
Om förhållandet mellan grekisk och romersk
lyrik är här ej platsen att orda; Risberg
behandlar frågan med försiktighet och insikt i
sin välmotiverade inledning. Det må blott
framhållas, hur utmärkt Risberg enligt
anmälarens sätt att höra träffat den horatianska
egentonen — denna svårfångade diktion
med dess spelande växlingar och blixtsnabba
tankeförbindelser, denna graciöst livliga sång,
som dock har sin fasta punkt i »Den
rättrådiges föresats» och som så lätt kan övergå i
försynt och stolt självdeklaration. Det är ett
skaldelynne som kräver både filologisk kultur
och konstnärligt handlag för att hållas
levande. Här liksom i sina andra
översättningar har Risberg uträttat ett verk av stort
bildningsvärde. -— Det vore av stort
stilistiskt intresse att metodiskt jämföra olika
tolkningar genom tiderna av klassiska
lyriker, och därvid skulle Risbergs bok erbjuda
en god utgångspunkt.
Med samlingen »Finsk dikt i svensk
tolkning» ha skalden Arvid Mörne och den nyss
bortgångne kritikern Erik Kihlman utfört
ingenting mindre än ett storverk. Vår
kännedom om den finska lyriken har förut varit
ringa, trots ett par antologier och många
enstaka tolkningar i finlandssvensk press.
Här kommer med ens den finska
språkvärldens kanske rikaste skapelse oss nära i
besjälade nydiktningar. Verket har utgivits
med hjälp av medel »som Finlands riksdag
beviljat för den svenska litteraturens
främjande». Och översättarna ha på ett för alla
parter kulturfrämjande sätt utfört sitt värv.
Bägges förtjänst är lika stor. Den som i Mörnes
dikt beundrar ett ovanligt rent och äkta
utflöde av finländsk naturkänsla, återfinner
hans egenart i dessa tolkningar. Den säregna
naturstämning, som är på en gång ödslig
och befriande — ett »vemod som ej trycker»,
för att tala med en ung finsk diktare Heikki
Asunta — ger en grundton åt det hela. Den
är med i Kivis gripande och äktfinska dikt
om dödens rike, i Otto Manninens Stillhet, i
några underbara strofer av Larin-Kyösti om
»Den enda kvällen» (Ett minne), likaväl som i
Elina Vaaras modernt intensiva, fint
kvinnliga bikter.
Hela tiden kompletteras Mörne lyckligt
av Kihlman; dennes mångsidiga förståelse
har kommit särskilt de mer komplicerade,
modernare diktarna till del.
Bland de poeter, vilkas karaktär synes
komma klarast fram i urvalet, må nämnas
Eino Leino (1878—1926), vars produktion
tycks rymma rika skiftningar. Man finner
av honom några folkligt primitiva ballader
på runometer. Primitivitet innebär härvid
ej blott mörk ödemarksstämning, utan också
en stark förmåga av livsanammelse, av
medkänsla. En sådan känsla talar i dikten om
förrädaren, som förskjuten av alla, även sin
hustru, med en sista blick uppfattar, hur rikt
livet var i vardaglig rättframhet. Ståtligast
av dessa ballader är dock sången om Den
mörke, djupt mänsklig med hela sin hemska
sägenvärld. »Den mörke» är från födseln
slagen av skrämsel, ty han ser genom tingen
det dolda och hemska, som lever i dem. Till
slut finner han läkedom blott i de dödas värld.
Men därifrån återvänder han som en prövad
och färdig man:
levde så sitt liv till ända
icke glad, ej heller sorgsen,
lade dag på dag beständigt:
den som kom till den som slutits
— bättre dagar, sämre dagar,
överst dock till sist de bättre.
Bredvid dessa folkligt formade ballader
finner man av Leino ett sådant centrallyriskt
smycke som »Vänden åter!» med en
oförglömlig rytm (Mörnes översättning, liksom
föregående och följande):
Livssökare på väglös färd,
vänden åter, vänden hem!
I skogens gömda kamrar snabbt det skymmer
och aftonsolen rymmer
och mörker faller på
och alla portar då
för evighetens slutas och förseglas.
Som en märklig diktarprofil framstår vidare
L. Onerva med storslagna kosmiska
meditationer och, även han, en mäktig livsbejakelse:
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
