Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska översättare. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska översättare
och tidens åldrar skifta
och i fullbordans år
det föder nya drömmar
i livets nya vår.
Allt, allt som är består.
Synnerligen rikt och väl representerad är
Uuno Kailas med gripande barnidyller,
revolutionära martyrsånger, visioner av dom
och död. Och naturligtvis saknas ej den
kanske lättillgängligaste finska diktaren, V. A.
Koskenniemi. Han äger mest av klassisk
tradition och klassisk skärpa (Etruskisk vas),
men är därför icke mindre finsk. Det är han
som skrivit den eldande »Spjutsång» och den
kärvt gripande erotiska dialogen »I
ödemarken». Från honom vill man också anföra
ett par strofer om det urtidsöde skäret, det
enda att hålla fast vid »När jord jag en gång
skall bliva» — liksom de sistnämnda poemen
har det översatts i koncis svensk vers av
Erik Kihlman:
Som i världarnas morgongryning
allt flyter tillsamman där:
vårglitter och hav i dyning,
blå rymd och granitrött skär.
Bland övriga, nyare skalder, som
presenteras, vill man gärna nämna Katri Vala,
modernt känslig men utan modernistisk
formlöshet. Men det riktigaste är att först och sist
hänvisa till översättningsverket självt. Det
är en händelse i vår litteratur.
Dikter av några här nämnda finska lyriker
finner man även som värdig avslutning på
en ytterst märklig samling tolkningar — från
gott och väl sex europeiska språk! -—•, som
Erik Kruuse utgivit under titeln »Vin och
kvinnor». Det är nu en gång så, att dessa
ord symbolisera åtskilligt, och Kruuses
mångkunnighet och lödiga tolkningskonst
förmedla faktiskt ett väsentligt och originellt
utdrag ur den europeiska lyrikens rikaste
orkesterpartitur. Man har här uppenbarligen
att göra med en specifik översättarbegåvning
av ovanliga mått -—• och en verklig
verskonstnär. Han skulle annars icke röra sig så
säkert och ledigt i dessa ytterst skiftande
stilarter och stämningar, återge lika
trovärdigt ryssen Koltsovs naiva sinnlighet —- denna
del av urvalet är i och för sig ytterst givande —
som Koskenniemis mörkt intensiva
kärlekslyrik:
—- Och dag och natt skall gatstensklangen klaga:
»Bakom dig ligga nu din ungdoms saga,
din lyckas sol, ditt vårarbetes id.»
Du saknade, hårt binder din magi mig,
ty nätter växla, dagar gå förbi mig
som molnen över taken: utan frid.
Med samma smidighet tolkas Ronsard i
graciöst sirliga och lagom respektlösa strofer
och Horatius på förbryllande osökt rimmad
vers — rimmen störa ingalunda klassiciteten,
göra den snarare mer intim och aktuell för
oss, vilket är huvudsaken. Man kan ju icke
gärna yttra sig om alla dessa dikters trohet
mot originalen utan ett mödosamt arbete
och en språkkunskap, som anmälaren i varje
fall ej kan prestera. Men man kan sluta från
en mängd relativt lätt kontrollerbara
tolkningar till de övrigas sanningsvärde. Först
och sist kan man yttra sig om dikterna som
sådana, som de här föreligga i svensk form.
Och de äro alltigenom njutbara, ofta
mästerligt formade. Priset tages kanske av
Burns-dikterna, ett rikt belysande urval, som värdigt
fortsätter den svenska Burns-tolkningens
förnäma tradition från Fröding. Där finns
både prov på den herdeidylliskt städade dräkt,
som folkskalden ibland anlade (Hur täck var
icke busken där —), den rättframt bullrande
dryckesglädjen ■—- märk det rytmiska
mästerprovet »Hur står vår räkning, gumma —»,
den oemotståndliga humorn:
Den kalla vinden viner gällt
i vinterns kala hagar, herrn.
Men jag blir äldre nästa år,
om vägen hit behagar herrn.
Jag är för ung, jag är för ung,
för ung att giftas redan nu.
Jag är för ung, det vore synd
att ta mig från min mamma nu.
Där finns den hela och äkta naturlyriken i
den höga visan till »Creeåstrandens
blomsterdal». Och som sig bör har den trogne
översättaren icke glömt den skotska trohetens
och glädjens klassiska dikt om »gammal, kär
bekantskap» och »forna flydda dar». Några
av visorna — bl. a. den om gott öl och om
Vackra Peg — finnas bland Frödings delvis
fragmentariska tolkningar i hans skrift om
Burns. Kruuse behöver icke dra kortare strået
vid en stilistisk jämförelse, som f. ö. är
intressant nog. Där Kruuse ger oss stiltrogna,
om Bellman lätt erinrande vändningar (t. ex.
»En min så mild, en änglabild, i varje tum
fulländad»), har hans store föregångare
uttryck som äro mindre Burns och så mycket
mera Fröding.
Den lyrik, som jämte den klassiska betytt
ojämförligt mest för vår egen, är Tysklands.
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
