Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska översättare. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
Därtill har under 1900-talet kommit ett i
högtstående tolkningar avspeglat engelskt
inflytande. —- Ebba Langenskiöld-Hoffmans
axplockning har med avsikt gått utanför den
klassiska tyska lyriken, den som representeras
av schweizarna C. F. Meyer eller Keller.
Det allra mesta är hämtat från lyriker
omkring eller efter 1900, vilket ger samlingen
intresse och enhetlighet. Av de båda
mystikerna George och R. M. Rilke har
översättarin-nan valt den sistnämnde, som trots mycken
svårtillgänglighet väl också är den mänskligt
mest givande av de två. Om Hofmannsthals
fantasistarka diktion får man också en erinran,
liksom om den virtuose Galgenlieder-diktaren
Chr. Morgenstern; dennes ljudmålande lek
med rim och rytm hör nu en gång till det
oefterhärmliga — men ett prov av hans rent
allvarliga diktning har återgivits vackert
(Nysnö). Ett par detaljer i antologien kunde
föranleda diskussion (germanismen »fidel»
med betydelsen »munter, pigg och krv», i en
Morgensterndikt!). Den språkliga kontrollen
blir av lätt insedda skäl skarpare här än vid
de skiftande och avlägsna språk, som tolkats
i andra av mig berörda arbeten.
Översättarin-nan har ett mjukt vershandlag och röjer i
sitt urval en personlig smak för meditativ,
kvinnligt stillsam lyrik. Hon gör således full
rättvisa åt Ricarda Huch, vars enkelt rena
dikt verkligen förtjänar att icke glömmas;
men den fina lyrikern har givetvis inte
undgått det öde som väntar alla vetenskapligt
verksamma diktare, d. v. s. att betraktas
som »akademisk», dikterna må sedan vara
hur flärdfria och omedelbara som helst. I
värdig form återges också en annan kvinnlig
lyrikerstämma, Ina Seidels i dikter om träd
och minnen:
Jag kommer att återfinna lönnen.
En gång, när den yttersta dagen randas,
skall en fråga jag stilla andas:
Lönn, var dröjde du så länge?
Den har blivit gammal och salig,
böjer sin krona mig till möte
och vaggar mig i sitt höstliga sköte:
Barn, var dröjde du så länge?
Då den store portugisiske skalden
d’Oli-veiras av K. A. Hagberg översatta dikter
här nämnas sist bland de lyriska tolkningarna
sker det icke av bristande aktning för skalden
eller översättaren, utan tvärtom av hänsyn till
arbetets egenart. K. A. Hagberg har med detta
rika och belysande urval på ett nytt område
visat sin kännedom om romansk kultur och
sin fina filologiska smak. Enligt hans
inledningsessä anse många moderna andar i
d’Oliveiras hemland, att skalden är
gammalmodig med sin hemkänsla och sitt ideella
patos; men i de breda lagren och bland den
akademiska ungdomen håller man fast vid
honom. Han kunde, tycks det, såtillvida
kallas en portugisisk Karlfeldt. Genom
urvalet får man också en ’klar bild av en benådad
diktare, höjd över trånga skolprogram,
klassisk och romantisk på en gång. Något av det
horatianska arvet har här förvaltats och
blandats med moderna, icke mindre ädla
inspirationsflöden. Här finns en egenartad
naturkänsla, delvis väl buren av katolsk
fromhetstradition, men personligt originell.
Här finnas storslagna skapelsehymner,
ursprungligt åskådliga visioner av elementens
liv (Fåglarna, ur »Sankt Gils frestelser»):
Genom Kärleken alla själar i livet
äro lika och äga gudomliga vingar . . .
Man tycker sig också komma den
sydromanska idyllens lynne ovanligt nära, då
man läser diktarens folkliga poem om hem och
kärlek i samlingen »Mitt land» eller
barndikterna »Lilien». Det är stor idylldikt, som kan
gå över i tragedien utan att förlora i grace
och behärskning. Sådana egenskaper prägla
den dikt om tjänstflickans öde, som man
kunde ställa vid sidan av Mörikes »Das
ver-lassene Mägdelein» — mästerverk äro båda
och båda uttryck för var sitt nationallynne:
I gryningen redan jag uppstår
och ibland innan dess, av fruktan
att om solen dröjer för länge
det skall vankas bannor och tuktan–
O, moder, som Gud tog ifrån mig!
med lyftade händer jag ber dig:
Ett leende sänd mig från himlen
— Men laga, att ej någon ser mig.
En plats för sig bland våra litterärt
betydelsefulla översättare intar också
Chaucer-tolkaren Harald Jernström. Det
märkligaste i hans nya bok är kanske ej de två
Canterbury-historier, som anknyta till hans
tidigare Chaucer-versioner1) även om dessa
fullt illusoriskt återge det glada
resesällskapets goda berättarhumör och den lagom
respektlösa stilen. Emellertid representerar
1 De behandlas i Anna Lamberg Wåhlins uppsats
om Chaucer och Chaucertolkningar i denna tidskrift
1932, s. 550.
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
