- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
580

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sanning och fantasi i historien. Av Curt Rohtlieb

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Curt Rohtlieb

skrivna brottstyckena vänta någon lösning
av en sådan fråga som exempelvis ansvaret
för Stockholms blodbad? Därmed är
tydligen värdet av källkritik på intet sätt
förnekat. Men historien är nu en gång något
helt annat och mera än de sparsamma
rester, som bevarats i skrift.

Men kan ej det förgångna få vila i ro?
Måste det återkallas till liv? I så fall kan
man nog ej undvara den oreflekterade
ska-parakt, som i brist på bättre namn kallas
intuition. Den är till sitt syfte något helt
annat än dikt. Den vill leda till sanning men
tar i sin tjänst krafter, som tydligast
framträda i den gestaltande konsten. Ty dennas
verk ha sitt värde just i den mån de äro
säregna, enstaka, »idios».

Det är ej alltid som man blir övertygad
om att dikten innehåller mindre sanning
än historien. Man har många fall att välja
på, då historiens drama fått en utförlig
förstahandsskildring, som på vissa punkter
förefaller ännu mindre trovärdig än
skildringen av en fritt skapande konstnär.
Tag exempelvis L. Feuchtwangers
nyutkomna roman »Der jüdische Krieg» och
jämför den med Flavius Josefus’ ryktbara
historia!

Josefus blev som bekant redan i början
av den ödesdigra kampen fånge och fördes
inför Vespasianus. Förvisning och
tvångsarbete, tills han stupade, syntes vara hans
säkra lott. Vad kunde en på bar gärning
gripen upprorsman annat vänta? Till
Vespasianus höll han då följande i hans
belägenhet rätt egendomliga tal, här nedan
något förkortat:

»Du tror, Vespasianus, att du fått i ditt
våld endast en krigsfånge, men långt
därifrån, ty jag uppträder för dig som
förkunnare av viktiga händelser. Hade jag ej att
fullgöra ett uppdrag från Herren, skulle
jag väl hava förstått, vad judarnas lag
fordrar och huru det höves härförare att
dö. Du vill måhända sända mig till Nero?
men varför? Komma månne hans efter-

följare att länge besitta tronen? Nej, du
skall bliva självhärskare, du och även denne
din son (Titus). Och du skall även bliva
herre över ali världen. Håll mig fängslad
än säkrare, så att du kan avrätta mig, om
jag lättfärdigt talar i Herrens namn.»

På så sätt skulle Josefus ha räddat sig,
och när, ej långt efteråt, Vespasianus efter
oväntade händelser utropades till kejsare,
blev han en högtbetrodd person. Josefus’
framställning av det stora sorgespelet och
sin egen roll däri har i många stycken
blivit betvivlad och vederlagd, men denna
episod återgives på hans auktoritet både
av antika och moderna författare. Utan
den skulle ju hans biografi ha en gapande
lucka, och för varje historiker bjuder det
emot att nöja sig därmed. Man har ju blott
hans eget vittnesbörd och ej något annat
att hålla sig till, vad samtalets innehåll
angår. Händelsernas yttre förlopp är känt
av andra källor, som bestyrka hans
upphöjelse från fängslad upprorsman till
kejsarens förtrogne.

Det finnes mycket som gör hans version
misstänkt. Som bundsförvant var han
fullständigt värdelös. Därest han satt inne med
nyttiga kunskaper, förtiger han detta själv,
kanske ej utan orsak. Intet av de skäl,
som kunde motivera skonsamhet mot en
besegrad, förefanns. Han nödgas, för att
göra sin version sannolikare, göra ett
till-lägg som faktiskt berövar den ali
tillförlitlighet.

En av de närvarande skulle hava invänt,
att om Josefus verkligen ägde profetians
gåva, han även borde hava förutsagt sin
egen fångenskap — man kunde ju ej veta,
om hans profetior ej blott vore tomt prat.
Enligt sin egen (långt senare) uppgift
svarade Josefus, att det hade han visst gjort;
han hade förutsagt både utgången av
belägringen, tiden för stadens fall och sin egen
fångenskap. »Vespasianus» — så fortsätter
han — »hörde sig då hemligen för hos
fångarna, och då han fann uppgiften vara sann,

580

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0636.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free