Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sanning och fantasi i historien. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Curt Rohtlieb
konstruktionen. Dock, att sudda ut
konturerna av denna lysande representant
för kejsarmakten och ersätta dem med
ovisshetens töcken, vore en förlust för
historien och livet.
Skall man då låta inspirationen flöda
fritt eller kanske återgå till den gamla
Atlanticans metoder? Många frågor rörande
vår kulturs uppkomst och villkoren för
vårt samhälles existens vänta på svar från
vetenskapen. Äro källorna verkligen så
sparsamma, att fantasin måste tagas till
hjälp, och komma de att förbliva detta?
Källorna äro outtömliga, — n. b. när det
gäller att berätta om saker, som vi strängt
taget ej bry oss synnerligen om, men
stumma om det vi ivrigast söka. Deras
flöden ha dessutom en egendomlig förmåga
att fräta sönder alla begrepp, som blivit
oss kära. Och den bild de ge måste vara
skev, därför att den grundar sig på den
missvisande bråkdel av mänskliga tankar
och känsloyttringar, som bevarats. Om det
övriga — och viktigaste — veta vi lika litet,
som om gudarnas rådslag. Vad viskade
Zeus i Heras öra? Källkritiken har här ej
alis någon uppgift. Och om mycket annat
får man nog nöja sig med ett: non liquet.
Men det, som en gång för en hel epok
varit fyllt av liv och anda, kan ej dö, så
länge kulturarvet vårdas. Det måste åter
och åter rekonstrueras. Hur har ej t. ex.
Salomos tempel hägrat för både judar,
kristna och okristna? Den romantiska
riktning, som i medlet av 1800-talet gav ny
skepnad åt förgätna livsformer, fann ett
fulltonigt uttryck i Gustave Dorés
illustrationer till många av världslitteraturens
mästerverk, främst de bibliska skrifterna.
Hos honom återuppstod även Salomos
tempel i en bländande prakt. Den moderna
arkeologin ger — tyvärr måste man säga —
en helt annan och långt tarvligare bild.
Båda återgivas här till jämförelse.
1800-talet förde den bisarra parollen att
förklara det enskilda ur allmänna lagar.
Alltings lagbundenhet blev särskilt en
iri-tänkardogm. Men därmed prisgav man ej
blott det personliga i egentlig mening, utan
allt engångsskeende. Detta blir särskilt
tydligt, när man försöker göra
naturvetenskap av historien efter positivismens recept.
Även om vårt handlande i minsta detalj
vore bundet av lagar; vi kände dem ej!
Men det absolut enstaka kan, såsom redan
framhållits, ej helt utmönstras. Och för
oss åtminstone ter sig allt mänskligt i
någon mån enstaka. Människan är det djur,
som har historia. De nomotetiska
vetenskaperna måste göra halt här. Ett
utförligare försvar för de idiografiska
vetenskaperna finner man särskilt hos Windelband,
som på detta område skänkt tänkandet
nya riktlinjer.
De båda elementen av mänskligt vetande
låta därför icke föra sig tillbaka till en
gemensam källa. Lag och händelse bestå
bredvid varandra såsom de sista
inkommensurabla storheterna i vår föreställning om
världen.
Det har numera producerats ett rikligt
förråd av historiska lagar, men de göra
ingalunda ett så imponerande intryck som
man skulle vänta av Clios egna diktamina.
Konfronteras de, blir intrycket en smula
parodiskt. Buckles utvecklingsoptimism
contra Spenglers ännu högtidligare
katastrof- och cykelteori! Marxisterna gent emot
idéhistoriens målsmän!
Att kalla hävdatecknarnas bilder för
dikt säger emellertid för litet. De påverka
oss på annat sätt. Genom att en historisk
konstruktion betraktas som sanning får den
ett helt annat inflytande på vår
uppfattning av mänskligheten och livet än de
diktverk, som avsiktligt höja sig över
verkligheten. Shakespeares Julius Cæsar kan gripa
oss och även i viss mån ge oss en rikare
människouppfattning än hävdateckningens,
men Mommsens bild av samme härskare
bestämmer vår världsuppfattning och vårt
handlande långt direktare; n. b. för den
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
