Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
habitus och hans forna jag, som är bundet
vid minnet av fiskeplatser och blomsterhagar
där han som skolpojke letat efter sällsynta
växter. Men Peter Androsoff har förlorat
fotfästet i den gamla världen, hela besöket blir
bara ett strandhugg på minnenas kuster,
och med en illusion mindre i sin välstädade
hjärna reser han tillbaka till det rådsryska
paradiset. Författaren håller sin hjälte en
smula på avstånd, tar honom med en
ironikers överlägsenhet mellan tummen och
pekfingret som ett konstigt exemplar av
människosläktet; »Strandhugg» har mera prägeln av ett
kåseri än av en verklig roman. Men genom
den spirituella leken med ord skymtar
författarens kärlek till hans åländska hembygd;
boken ger ett rikt fång av stämningar från
blommande hagar och hult, från trånga sund
och öppna fjärdar under klarblå julihimmel,
över vilken tidiga soluppgångar stryka sitt
gnistrande ljus. Som naturskildrare kan Georg
Kåhre tävla med de allra främsta inom den
svenska prosadiktningen.
Med stor historisk sakkunskap öser Harald
Hornborg i sin romanserie om familjen
Hakenskiöld, varav första och andra delen
utkommit, ur den rika inspirationskälla, som
1808—09 års krig och Finlands förvandling
till ett ryskt lydland erbjuder både
historikern och diktaren. Han ger en bild av den
undergrävda försvarslinjen på Sveaborg, av
det begär efter avancemang och utmärkelser,
som satte fart på alla större och mindre
lycksökare vid den politiska omvältringen.
Den unge Fredrik Alexander Hakenskiöld,
vars verkliga far är en hög rysk officer,
samlar i sitt namn och i sin blodsblandning
de tvenne element, av vilka Finlands
kommande öden gestaltas: det svenska
kulturarvet och det mäktiga ryska politiska
inflytandet. Säkerligen komma vi att höra
mera om brytningen mellan det svenska och
det ryska då Fredrik Alexander hunnit
växa upp till man. Vi få väl skäl att
återkomma då romanserien föreligger färdig.
Redan de tvenne hittills utkomna delarna
bära emellertid ett vältaligt vittnesbörd om
Hornborgs berättarförmåga.
Den »ryska exotismen» lånar även delvis
sin färg åt de böcker, som de unga
författarna Tito Colliander och Erik Therman
publicerat. Tito Colliander ger i sin bok
Bojorna en glimt av livet i de numera halvt
förfallna villastäderna på Karelska näset;
det är ett tema, som redan tidigare sysselsatt
denne författare. Det bästa i hans bok är
dock den rent psykologiska novellen
»Rönnbärsklasen» som är helare och mognare än
allt vad Colliander tidigare skapat; han har
många egenskaper, som lova det bästa för
framtiden: främst en mörk intensitet som
fascinerar. I Erik Thermans Port som svänger
skymtar åter den ryska revolutionen, den
utgör den dystra bakgrunden för en
själssjuk människas skräcksyner. Rent litterärt
har hans bok dock mera negativa än positiva
egenskaper.
Örnulf Tigerstedt, som nu utgivit både
en diktsamling De heliga vägarna och en
essaysamling med starkt polemisk tendens
»Skott i överkant», får sin säregna
diktar-profil av kontrasten mellan en vittsvävande
filosofisk fantasi, som gärna söker upp
exotiska länder och kulturer, och en djup,
omedelbar kärlek till den egna hemgården. Han
förenar hos sig fosterland och Österland som
Heidenstam en gång i sina ungdomsdikter.
Det är humor och självironi i Tigerstedts
bombastiska karakteristik av hans livs poesi
och verklighet:
Jag tjänade hos stormogulerna
och byggde pyramider åt farao.
Jag erövrade Spanien med Hannibal,
sålde siden i Lou-Lan
och offrade jungfrur med kazikerna i Cholula.
Men nu står jag på mina fäders jord
och andas de vida fältens dunster.
Jag processar med grannen om rågångarna
och köpslår med trävaruagenten om kubikpriset.
Jag är bror med klockaren
och talare i socknens stämma.
Jag röker cigarr med nämdemän,
avhandlar gikt med domaren
och lyssnar aktningsfullt till prostens klagan.
Han känner sig som en förlorad son, som
vänder åter till den gamla hemgården, där
ingen bekant stämma mera möter honom.
Det är en dikt om hur den svenska
herrgårdskulturen i Finland, vilken en gång stått i så
nära samband med försvaret mot grannen i
öster, småningom dukat under och hur
gårdarna en efter en övergått till finska bönder.
Det är utomordentliga strofer:
Jag ropar i norr,
men där svarar mig ingen.
Jag ropar i väster,
men där tändas inga ljus.
Jag ropar i öster,
men konungens tromän
äro länge sedan döda.
59I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
