Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
Under de åldriga björkarna,
på de hundrade kyrkogårdarna
vila de alla —
och jag deras ättling,
deras sentida
rolöst kringirrande ättling
stavar tigande
deras förvittrade namn.
Det är tomt kring St. Mickel
och tyst kring Heinola och Hauho.
Övergivna stå salarna i Tavastland
och bortglömda gråta Savolax’ löjtnantsgårdar.
Spinetten tiger,
dagböckerna gulna
och reveljen i Haapaniemi har tystnat.
Vern går i våra förfallna parker?
viska de levande.
Vem djärves störa friden
i våra igenvuxna bersåer?
En objuden främling står i vår förstuga
och på ett främmande språk
frammanar han vålnaderna i våra salar.
Ack, fåfängt vände jag åter
och fåfängt sjöng jag min längtan,
o, ni mina fäders gårdar.
Tigande lyssnade dina skogar,
o, du mitt Tavastland,
och i dina sjöars djup,
du mitt strålande Savolax,
begrov du svarslös min kärlek.
(Gårdarna.)
I Tigerstedts herrgårdsdikter finns kärleken
till jordens enkla sysslor och medvetandet om
att traditionerna förplikta till en kulturgärning
i en anspråkslös, kanske ofta otacksam miljö.
Det är tidens lösen »Blut und Boden» i sin
mest sympatiska uppenbarelseform. Rent
politiskt intar Tigerstedt en
antiindividualis-tisk ståndpunkt och hyllar Staten som en
organisk enhet; även inför de gamla gårdarna
och de öden de genomlevat är individen bara
en blek skugga, som i dag faller på murarna
och i morgon åter är borta; de gamla tingen,
som gått i arv från släktled till släktled, äro
de verkliga ägarna till allt, både till de döda
och de levande. Också Örnulf Tigerstedts
dikt om de finländska herrgårdarna kan
kallas en gränsmarksdikt, men i en helt annan
mening än de tidigare omnämnda
prosaarbetena. Hans dikter påminna om att
Finland på grund av sitt läge på gränsen
mellan östern och västern är slagfältens land.
Tigerstedts finländska herrgårdsromantik får
spänning och liv av det bistra allvar, de
fruktansvärda faror, som närheten till
Ryssland innebär. Han talar om de fränder och
grannar som under svenska tiden samlades
vid de enkla bjudningarna på de savolaxiska
militärboställena och herrgårdarna; de voro
inga romantiska kavaljerer och äventyrare,
utan officerare och anspråkslösa jordbrukare,
som satte plogen i Finlands stenbundna jord
— vid behov utbyttes den jordfläckade
arbetsrocken mot den enkla gråa uniformen.
Denna herrgårdsromantik möter man ju redan
hos Topelius, men likheten är tämligen ytlig:
hos Tigerstedt finns det ingenting av de
romantiska spökerier och intriger, som slå sitt
glitter över vadmalsväven i Topelius’
romaner och noveller; andan i Tigerstedts dikter
är karg och stram. Hans diktning är liksom
Bertel Gripenbergs en modern motsvarighet
till den runebergska heroiska lyriken, den är
en hyllning till plikten och uppoffringen, och
den ser i den nationella gemenskapen mellan
finnar och svenskar i Finland ett öde, som
på samma gång befriar och förpliktar.
Tigerstedt är starkt påverkad av den
kulturanalys och -kritik, som en del moderna
historiefilosofer utövat: i främsta rummet av
Spengler, men kanske också av Egon Friedell,
Alfred Rosenberg och många andra —
Tigerstedt har en mycket stor filosofisk och
kulturhistorisk beläsenhet. Hans dikter och hans
essayer äro fulla av tankegångar, som bygga
på den spenglerska tesen om kulturernas växt,
mognad och död, om den nutida västerländska
kulturens övergång till civilisation, som skall
efterföljas av cæsarernas tidevarv.
Tigerstedts hjältedyrkan ger dem redan namnen
il Duce och der Führer — det säger mycket
om den politiska inställning, som ligger
bakom författarens spenglerianism.
Mycket i Tigerstedts närmast föregående
diktsamling »Block och öde» tydde på att
diktaren närmast sökte skapa en monumental
dikt, som skulle vara en poetisk
ingenjörskonst av den art Spengler förklarat som den
enda »möjliga» i våra dagar. Det föreföll
också som om Tigerstedt ännu i denna bok,
åtminstone i huvudsak, hade ställt sig på
»kulturens» frontlinje, där den låg under
trumelden av den häftiga kulturkritik så
många av tidens dyrkare av instinktlivet
öppnat mot densamma. Han hyllade
form-skapandet — »endast mot formens hårda
marmor kan människan i ro vila sitt huvud»,
säger han i sin nya essaysamling — han
ställde den klippta trädgården framom den
vilda skogen, han prisade traditionerna,
lydnaden och den stränga disciplinen. Allt detta
återfinnes även i »De heliga vägarna»; i en
dikt »Antinea» uttrycker han detta med lätt-
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
