Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik E k e l u n d
ning efter det förflutna, men i sällsamma
mellanspel tränger det levande nuet in i
minnena. Psykologiskt riktigt har
författarinnan gett skildringen av det som varit en
mera dämpad färgton, mot vilken det
upprörda nuet med dess ångest och själsstrider
avtecknar sig.
Det finns knappast någon bland de
finlandssvenska författarna, som närmare än Rabbe
Enckell står traditionen inom fransk
litteratur med dess förening av filosofisk meditation
och konkret form. Av de författare, som
lämnat strålande bidrag till den långa kedjan av
mästerverk i denna genre, ha Proust och Gide
sannolikt icke varit utan betydelse för Enckells
produktion. Rabbe Enckell rör sig mest inom
ramen för den självbiografiska och
självanalytiska studien, som kan ge uttryck åt de båda
konstituerande elementen i hans naturell: den
meditativa läggningen och målarögats kärlek
till färger och former. Hans skildringar likna
gamla holländska interiörer, där allt står
tryggt och prydligt på sin plats i verkligheten,
men där ljuset strömmar in och omger allt
med en atmosfär full av lyrik. Enckell
försvarar i sin n\’a bok Landskapet med den
dubbla skuggan, som till största delen är
direkt självbiografisk, sin förkärlek för
idyllen. Han berättar om ett stick av Rubens
»Landskapet med den dubbla skuggan»: på
detsamma kastar mörkret från ett moln över
en trädgrupp skuggor in mot den ljusa
förgrunden, där en skara skördefolk, vars
skuggor åter falla i motsatt riktning, förnöjsamt
och lugnt är på vandring hemåt. Förgrundens
idyll, säger Enckell i sin beskrivning av denna
bild, är en klang i dur, som återvänder borta
vid synranden vidgad och sprängd i ett
oändligt antal vibrationer. Denna bild växer för
Enckell ut till en symbol för konstskapandet.
Under, bakom Enckells dikt ruvar en dunkel
livsångest, som växer fram ur en till
ytterlighet sensibel människas kontakt med
verkligheten, men diktaren förmår höja sig däröver
genom den estetiska kontemplationens ro.
Allt det tillfälliga i verkligheten och den
egna existensen viker undan, medvetandet
tränger igenom det och ser allt som en objektiv
bild. Rabbe Enckell är samtidigt målare och
poet och söker därför framförallt den
åskådliga bilden, ögats lust. Det råder ständigt i
hans dikt ett intressant växelspel mellan
verklighetsbilden och fantasibilden, som ger den
förra en aura av poetisk mystär. Hur karakte-
ristiskt är inte Enckells bildval i de dikter,
som inleda boken! Anblicken av ett moln,
som glider över skogsranden, ger en stöt -åt
hans fantasi, hans associationer kasta sig
nyckfullt hit och dit och forma en sällsam
diktarabesk:
Där seglar ljust i ljust ett moln
en försändelse i blått
förseglad med långa vinterdagars brandröda sigill
över skogen.
Med sitt relativt tunna register är Rabbe
Enckells »Landskapet med den dubbla
skuggan» en utsökt liten bok, präglad av en smidig
intelligens och den högsta litterära kultur.
Ehuru det här egentligen är fråga om
originalverk, må dock i detta sammanhang
nämnas det litterära storverk, som Arvid Mörne
tillsammans med Erik Kihlman utfört
genom sin översättning av finsk lyrik: Finsk
dikt i svensk tolkning. Dessa översättningar
ge den svenska publiken möjlighet att stifta
bekantskap med den finska lyrikens främsta
skapelser under de senaste sjuttio åren. Där
finnas dikter som ge uttryck åt en nordiskt
blond och omedelbar naturkänsla och moderna
lyriska fantasier, men där finnas också dikter
som äro fyllda med en så ursprunglig vildhet
och ödslighet att man tycker sig höra
snöstormarna vina över tundrorna — detta
gäller särskilt Eino Leinos underbara
»Helka-virsiä», som skrivna på något av de stora
kulturspråken skulle ha tillhört
världslitteraturen. Men att vi nämna denna bok beror
dock främst på att den ena av översättarna,
den unge litteraturhistorikern Erik Kihlman,
icke mera är bland de levande, han omkom
genom en olyckshändelse i oktober senaste år.
Döden har härjat skoningslöst inom Finlands
svenska litteratur under de senaste tio åren:
1923 dog Edith Södergran i en ålder av endast
31 år, 1925 Mikael Lybeck och Runar Schildt,
den sistnämnde 36 år gammal, 1927 Hjalmar
Procopé, 1932 Henrik Hildén och 1933
slutligen Erik Kihlman i blomman av sin ålder
•— han var född år 1895 — just då han genom
biografin över Mikael Lybeck skapat den
mest omfångsrika och djupast inträngande
levnadsteckning, som på långa tider skrivits i
Finland. Man måste gå tillbaka till år 1898,
då Finlands svenska litteratur tycktes sjunka
i graven med Topelius och Tavaststjerna, för
att finna en motsvarighet till de förluster,
som denna litteratur lidit under de senaste
åren.
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
