Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
mets allsidiga belysning: den visar, hur mod,
duktighet och offervilja icke räcka till för
att rädda den centralaste livsangelägenheten
undan den felkonstruerade
samhällsmekanismens övervåld. Willy Walfridsson är svårare
smittad av litterär 2o-talsjargon; det problem
han ställer är gränslöst, och hans allmänna
reflexioner och yrkanden övertyga kanske icke
alltid: »den äldre generationen» i klump får
skulden för det bottenlösa och namnlösa elände han
skildrar. Men denna anklagelse är viktig som
en naturlig reaktion hos den olyckligaste
ungdom Sverige haft —- den som ända in i
tjugofemårsåldern aldrig kommit åt att få arbeta:
vad som här får röst, är den nakna
förtvivlan under vandrandet runt och runt igen
mellan alltid stängda dörrar och alltid fyllda
arbetsplatser. Det är en väg som ohjälpligt
vindlar neråt i gråblek håglöshet och
tröstlöshet, tills de som varit unga människor
slappt och mekaniskt kravla i bottendyn:
ungkarlshotell och stadsmissionshärbärgen,
slödderatmosfären på Café Väpnaren,
sutenörliv och lustgosseanbud, brandvakt och
tiggarronder, till allra sist avjagande av
Stockholms stads avstjälpningsplats för sopor.
Wal-fridssons bok är avsedd att väcka och
förskräcka, och den gör det. Den är ett
pålitligt dokument från och om helvetet.
Till de dokument, som framtvungits av
andra drivkrafter än det konstnärliga
gestaltningsbehovet, hör också Waldemar
Ham-menhögs nya roman. Hammenhögs debutbok
av 1930 gav djupt trängande människoanalys
i en överlägset precis och suggestiv
miljöskildring; i sin populära skälmroman —
publicerad 1931, men skriven långt tidigare
—-visade han sin festliga fantasi och
berättar-glädje och sin kunnighet i att knipa publik.
I den nya boken — planlagd redan 1932 ■—
har han velat använda sin ställning som
erkänd författare till att sjunga ut om saker
och ting som han har på hjärtat: f. d.
kontoristen har känt sig förpliktad att avlägga
vittnesmål om vad han varit med om. Denna
ambition har kommit honom att negligera
den konstform han så säkert behärskar. Allt
det som skall göra Lindbergs till en roman,
är förbluffande slarvigt och ointresserat gjort.
Ett vimmel av löst och torrt skisserade
personer införas i handlingen och försvinna ur
den lite hur som helst: det ena ledmotivet
efter det andra tas upp och slarvas bort:
berättelsen rör sig ovigt och trevande, ödena
radas upp bredvid varandra, de mångfaldiga
amorösa förvecklingarna verka barlast.
Waldemar Hammenhög begår för första gången
debutantfel. Men detta beror på att
författaren är helt upptagen av andra uppgifter än
att utreda privatkonflikter i en
ståndsmedve-ten kontorsmannafamilj. Den ena uppgiften är
att avslöja kontoristproletariatets rättslöshet
och elände under arbetsgivare av typen A. B.
Elektricitet — i kontrast mot den relativt
trygga och människovärdiga ställning
industriarbetaren har med sin organisation i
ryggen: den andra är att skildra en dugande
och ambitiös genomsnittsmänniskas
sönderfall och sammanbrott under inverkan av en
fortskridande alkoholisering. På den första
uppgiften har Hammenhög satt in sitt
kraftiga och allvarliga patos: på den andra hela
sin konst. Motiven äro icke ställda i
sammanhang vare sig inbördes eller med romanens
handling. Ingen av huvudpersonerna får sitt
öde bestämt av A. B. Elektricitets
utsugningsmetoder: den gamle Lindberg har trots
dem nått en vacker och värdig ålderdom i
icke alltför tryckta omständigheter, och bägge
hans söner bli redan i början av berättelsen
kvitt förnedringen: den ene, idealfiguren
Henning, bygger sig en framtid som
organiserad arbetare: hans bror Erik, som av sin
klasskänsla hindras från att ta detta steg,
blir lekande lätt sin egen och skulle ha gjort
lysande karriär som affärsman — om icke
alkoholismen kommit emellan. Och denna
alkoholism uppstår icke under trycket av
några för läsaren kända upplevelser, utan
framställes närmast som betingad av ärftligt
sjukdomsanlag. Emellertid äro de fristående
utredningarna om det mellan arbetets och
kapitalets organisationer söndermalda
manschettproletariatet av mycket stark verkan:
sakupplysningarna övertyga: författaren
verkar icke duperad av någon samhällsgrupps
speciella sofistik: hans indignation springer
fram ur självsyn och självtänkande och
meddelar sig därför ovillkorligen till läsaren. I
senare hälften av boken träder även detta
motiv helt i bakgrunden för skildringen av
Eriks kroniska spritförgiftning: den torde
vara Hammenhögs mästerstycke hittills. Det
är inte något genialt själsliv som förödes:
läsarens medlidande påkallas knappast —
annat än för den sjukes anhöriga — och det
är ett av författarens säkra konstgrepp, att
redogörelsen konsekvent hålles närmare det
fysiologiska än det psykologiska planet. Med
obarmhärtigt minutiös iakttagelse följes för-
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
