- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
604

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar H a r r i e

in i familjen. Det tema, som energiskt
genomföres genom de många och långa
familjehistorierna, blir egentligen
hängivelsebehovets kamp — med ideliga nederlag —
för att bryta igenom prestigehänsynens hårda
och torra skal kring människorna och nå
till drägligt samförstånd med de käraste
och närmaste under andra former än de
invanda patriarkaliska. De båda gamla ha
det svårast och tecknas säkrast — både
den vardagsmänskliga, smått komiska
exteriören, den svåra inre misären och det
tragiska patos som ändå ger dem resning och
betydenhet. Boken är en respektabel
prestation med mer än dokumentariskt värde.

De nämnda böckerna äro alla dokument —
mänskliga eller sociala eller bäggedera — om
olika folkgruppers liv i staden Stockholm.
Sverige har som bekant många fler städer —
av olika storleksordningar, under olika
luftstreck, med olika livsbetingelser. Dessa städer
ha — med undantag av de bägge
lärdomssätena i Uppland och Skåne — mycket sällan
kommit till sin rätt i litteraturen. Mellan
skildrarna och deras ämne har en schablon
stått skymmande i vägen — den hävdvunna,
numer alldeles osanna bilden av den Svenska
Småstaden, sig lika överallt. Detta gäller
även om de två dokumentariska
småstadsromanerna av 1933. Thore Ericssons digra
debutbok John Steen i Himmelsvik vill
skildra den typiska svenska stadens
utveckling under ett halvsekel i belysning av
hittebarnet John Steens heroiska och till sist
tragiska livshistoria: han slutar och går under
som modern affärsman i stor stil.
Författarens krafter ha icke alis räckt till för
uppgiften: det hela har blivit ett monstrum av
oreda och stillöshet, där händelser och
personer pendla mellan tröttsam fantastik och
tröttsammare gemytlig platthet. Sven
Stolpe har i Järnbröderna ett gott uppslag, som
inte blir sämre för att det använts förr —
senast, om anmälaren minns rätt, i en
detektivroman av Fletcher: småstadens snarvackra
idyll visar sig dölja svår ruttenhet,
korruption och socialt elände. Idyllens yttre drag
äro emellertid också här feltecknade:
författarens egentliga källa synes ha varit
missförstådd lektyr av Grönköpings Veckoblad.
Skildringen har icke vunnit i sannolikhet
genom att Sven Stolpe befolkat sitt
Romfartuna med karikatyrer av kolleger i pressen,
som han tycker illa om: förfarandet beror på
att romanen även är avsedd att fattas sym-

boliskt: de tre »järnbrödernas» upprensning
av Romfartuna skall beteckna den insats
författaren själv med sin kritikergärning
anser sig ha gjort i det försumpade svenska
kulturlivet. Den apparat av burleska äventyr,
som skall motivera benämningen
»skälmroman», skramlar rätt mekaniskt. Varm och
levande är däremot författarens teckning av
sitt mänskliga ideal i de tre huvudpersonerna:
en stark och god Heraklesgestalt, en blid
mystiker och en invärtes söndrig
kritikernatur.

Emellertid ge vårens två bästa
novellsamlingar en erinran om att de svenska städerna
icke äro alldeles okänt land i berättarkonsten.
Eyvind Johnssons nya noveller berätta om
många ting: om Fridlövs svåra stund, sedan
Klementina bedragit honom med vännen
Kalle Strand, om den gode gårdfarihandlaren
Gabriel-till-vänster, om den förfallne kapten
Nordhammars sista uppror mot
samhälls-slentrianen i herr Jubelius’ gestalt, om hur
den sköna Olli bringar cirkusdynastien Hagel
på fall och kommer den starke Bureli att
tappa krafterna, om den tid av oro för
Eugenia, då hennes målare Göransson tycktes
gå ner sig i spriten igen, då hon ansattes av
sitt förflutna i Redaktörens och
Stations-skrivarens skepelser och då Emil Smitts
hemkomst från Amerika blev en frestande dröm.
Novellerna få sin mycket höga rang genom
kunnig och djupgående människoiakttagelse
och den seniga prosans starka grepp och lätta
gång. Men de bästa av dem avse samtidigt
miljöskildring: från de bygder som där skildras
gå alla vägar till det svenska samhälle
Eyvind Johnsson upptäckt och överlägset
genomforskat: den norrländska järnvägsstaden,
närmare bestämt Boden. Där bor Eugenia, där
gästar Cirkus Hagel, och där erinrar sig
specerihandlarn vid handelsresande Anbergs
begravning sin gangstertid som medlem i en
pojkliga. En gång komma Eyvind Johnssons
berättelser att gälla som viktiga historiska
dokument om denna stads ungdom. — Inom
ett något äldre författarsläktled ha tre
bestående och sannfärdiga stadsbilder utformats:
Hjalmar Bergmans Wadköping, Birger
Sjöbergs Krutstan — och Ludvig Nordströms
Öbacka. Titeln på Ludvig Nordströms nya
novellsamling meddelar, att han anser sig
vara på hemväg till denna märkliga stad. Det
är ingen hemlighet, att den på vanliga kartor
heter Härnösand. Ingen svensk stad har
blivit ens tillnärmelsevis så ingående och kär-

604

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0660.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free