Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kulturhistoria och kulturbilder. En översikt. Av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thure Nyman
Cederflyc h t s k a fattighuset
i Västervik.
Ur Västerviks bebyggelsehistoria av Erik
Andrén.
tid funnits raka strandgator och fina kajer,
men i verkligheten ha köpmännen, som ägde
gårdarna mellan Hamngatan och stranden
kunnat äta sina kräftor i månglittret på
Gam-lebyvikens vatten. Beskrivningen av den äldre
bebyggelsen följer sedan ett slags
rangordning. De publika byggnadernas alltid
högst disparata svit upptar i Västervik så
vackra ting som den gamla kyrkan och
det Cederflychtska fattighuset, byggt 1749—
51 efter ritningar av Hårleman, och länge
stadens enda stenhus. Efter boställsgårdarna,
som här endast representeras av präst- och
rektorsboställen, följa handelsgårdarna, vilka
i en sjöstad som Västervik givetvis utgöra
ett synnerligen betydelsefullt inslag i
stadsbilden. Med sina bodar och uthus, magasin
och bryggor ha de bildat stora komplex, som
ofta utfyllt ett helt kvarter. Medan
handelsgårdarna voro koncentrerade kring
stränderna, höllo sig hantverkarna gärna i det inre
av staden, i de norra och västra delarna, där
man alltjämt påträffar deras verkstäder i mer
eller mindre välbevarat skick. Till de på en
gång bäst bibehållna och intressantaste hör
gelbgjuteriet vid Rådhusgatan. Slutligen
kommer en grupp av gårdar med rätt homogen
karaktär, nämligen båtsmans stugorna och
skeppargårdarna. Få städer torde kunna
uppvisa maken till den pittoreska samling
båtsmansstugor, som klunga sig kring en liten
gränd i Östra kvarteret i Västervik. I ett
par avslutande kapitel redogör författaren för
boningshusens plantyper, byggnadsmaterial
och inredning. Bland många intressanta
detaljer kunna vi här endast påpeka den
blomstrande smideskonsten, som i portklappar av järn
tagit sig en mångfald vackra uttryck. Det
behöver knappast antydas, hur värdefullt det
vore, om vi ägde lika sakkunnigt skrivna och
väl illustrerade arbeten om andra svenska
städer som den nu föreliggande.
Västerviks bebyggelsehistoria ingår i en
serie, kallad Nordiska museets handlingar och
avsedd att i viss mån ersätta museets forna
tidskrift Fataburen, vilken avslutades år 1930
med sin tjugofemte årgång och sålunda nu
föreligger komplett, utgörande en snart sagt
outtömlig källa för den kulturhistoriske
forskaren såväl som för en intresserad
allmänhet. Den var avsedd att bli en »fatabur», en
lagerbod för allt det material, som inflöt från
denna vetenskaps alla skilda forskningsfält,
och den har blivit det. I några hundratal
uppsatser, avhandlingar och notiser har man
här samlat in en skörd, som kanske annars i
många fall skulle ha förfarits och gått till
spillo. Så gott som alla svenska och en hel
rad utländska kulturhistoriker under det
senaste kvartsseklet ha medverkat. Det skulle
blott föra alltför långt att nämna namn och
titlar. Fataburens egenskap av facktidskrift
gör naturligtvis, att innehållet i främsta
rummet tar sikte på det vetenskapligt
betydelsefulla, men ämnenas art gör den å andra sidan
ofta nog tillgänglig även för den som inte
kan räkna sig till fackmännens krets. Då den
nedlades för tre år sedan, var just denna
synpunkt den avgörande, och den fick en
efterföljare, som direkt tar sikte på det populära
kravet: Nordiska museets och Skansens
årsbok, vilken riktar sig direkt till en bredare
publik utan att därför göra avkall på
vetenskaplig vederhäftighet. Med de tre
föreliggande årgångarna har den redan hunnit
hävda sig som en värdefull faktor för
spridandet av kännedom om gammal svensk kultur.
Den första årsboken var till huvudsaklig del
ägnad Dalarna, den andra Närke och spe-
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
