Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sveriges riksdag. Av Erik Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Fa hlbeck
mannagärning. Forskare finnas, vilka vilja
förlägga riksdagens ursprung väsentligt
tidigare, medan andra skjuta det något
framåt i tiden. Avgörande i detta avseende
synes vara, vilken betydelse man inlägger
i begreppet riksdag. Att moderna
definitioner å en folkrepresentation härvidlag
ej få läggas till grund är uppenbart. Den
exakta ursprungsdaton är för övrigt mera
av specialintresse. Det må vara oss nog,
att vår riksdag sträcker sina rötter in i
medeltidens skiftesrika men dunkla skeden.
»Biskopar, prelater, riddare och svenner,
köpstadsmän, bönder och alle menige»
är rimkrönikans sammanfattning av den
medeltida riksdagens deltagare. Möte,
herredag eller helt enkelt dag var
riksförsamlingens beteckning. Ordet riksdag, ett lån från
Tyskland, började brukas först mot mitten
av 1500-talet. Tillkallad av styrelsens
utövare framstod riksdagen från begynnelsen
som ett stöd och en medgarant beträffande
riksviktiga avgöranden. Regelbundna
sammanträdestider kunde det naturligtvis ej
bliva tal om. Riksdagskallelsen utgick, när
behov av folkmaktens deltagande i
riksvårdande beslut ansågs föreligga. Så
förblev det århundraden framåt.
Rimkrönikans uppräkning täcker det
dåtida politiskt medvetna svenska samhället.
Vi se uppränningen till stånden, vilka
halvtannat sekel senare skulle framstå såsom
slutna enheter, avundsjukt värnande sina
skilda privilegier och förmåner. Bönder och
allmoge äro med redan från begynnelsen.
Detta är ett faktum av avgörande betydelse.
Sveriges allmoge, aldrig underkastad det i
samtidens kulturländer härskande feodala
oket, ägde från början höja sin stämma
vid riksmötena. Den urgamla germanska
rätten för alla fria män att deltaga i tingen,
det primitiva samhällets politiska
folkorgan, fortlevde på detta vis. Vårt
statsskick bar från äldsta tider »bondtröjan
närmast livet», för att citera Hans Järtas
bekanta ord.
Gustav Vasa grundade sitt nya
nationella konungadöme på riksdagen. Av hans
söner visste främst den bistre Karl av
Södermanland att bruka ständerna såsom
medhjälp i den hårda och blodiga uppgörelsen
med Sigismund och de svenska högadliga
rådskretsarna. Det var förvisso ingen lek
att denna tid vara herredagsman, såsom
benämningen vanligen löd. Ännu långt in
på 1600-talet uppfattades
riksdagsmanna-värvet närmast som ett onus, en tyngande
börda, och styrelsen fick allvarligen mana
till mangrann inställelse. Gustav Adolf
förstod att lägga ansvaret för sin
världspolitik även på riksdagens axlar. Vår första
stadga för riksmötena, av år 1617, såg nu
dagen. Nio år senare stadfästes den
tidigaste riddarhusordningen. Grunden var lagd
för det första riksståndets fostran till
parlamentariska seder, vilka blevo
förebildliga för de övriga stånden och därmed för
hela riksdagen. I riddarhuset, fullbordat på
1670-talet, fick adeln en samlingspunkt,
som glansfullt symboliserade ståndet —
Ordo equester —• och dess yppersta
privilegium, självskrivenheten vid riksmötena.
Riddarhustorget blev under långa tider
framåt en sannskyldig politisk nyhetsbörs,
vårt forum romanum, som en frihetstida
författare kallade det.
Under 1600-talets långa
förmyndarregeringar, först för Kristina och sedan för
Karl XI, växte, naturligt nog, ständernas
makt och självkänsla, ehuru riksdagen
fortfarande hade att konkurrera med
lokala landskapsmöten, vilka regeringarna
funno lättare att komma till rätta med.
Karl XI’s reduktionsverk förlade åter
maktens tyngdpunkt odisputabelt hos kronan.
I 1693 års ryktbara riksdagsbeslut
förklarades monarken vara en en vålds allom
bjudande och rådande suverän konung.
Riksdagen var vorden »Kongl. Maj:ts ständer».
Baneskottet den 30 november 1718 gjorde
ett tvärt slut på denna sakernas ordning.
Efter Karl XIFs död framstod folkmakten,
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
