Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilskys Svenska Bilder. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hen ry
Olsson
ju också ingjutit den nya demokratiskt
sociala anda, varav han i början av
80-talet kom att besjälas. Att han i
ämnesvalet, i själva uppläggningen av en
historiecykel brutit mot tidens stil har alltså icke
berott på någon okritisk traditionalism.
Han har endast icke kunnat godtaga
dagens krav på ett uteslutande modernt
diktinnehåll, och han utgår därvid från en fullt
medveten uppfattning om den historiska
kontinuitetens betydelse, en motiverad
mening både om värdet av och gränserna
för en kult av de stora minnena.
Hur föga naivt panegyriskt Snoilsky
uppfattade de historiska minnena skall jag
belysa med ett exempel. Den 6 nov. 1882
skulle man fira 250-årsminnet av Gustav
Adolfs död, och Snoilsky hade erhållit
Posttidningens uppdrag att skriva en festdikt
över Lützenslaget. Nu hade emellertid
tidigare samma år utkommit ett icke okänt
verk, Det nya riket, skildringar från
attentatens och jubelfesternas tidevarv, och följden
var att äreminnesstilen råkat i hopplös
misskredit. Det strindbergska angreppet på
det andfådda minnesfestandet tycks icke
heller varit obefogat, om man skall döma av
hans egen dikt Min jubelfest 1883: »De firat
Vega, silverbröllopet och Geijer, j Tegnér
och barndop, kronprins, oprahuset, /
indelningsverket, Darwin, Gothan — / och Erik
Wäderhatt kom också med i ruset.» Snoilsky,
som vanligt ömtålig för dagsopinionen,
våndades under den ålagda uppgiften, varom
han med en anklang av Det nya riket
skriver: »Festdikter, sådana som i detta
jubileernas tidehvarf önskas, kan jag icke
skrifva.» Till slut gjorde han en resa till
slagfältet — han bodde denna tid i
Dresden — i förhoppning att ett besök på ort
och ställe skulle frammana någon mera
personlig stämning. Man skönjer hans
tydliga strävan att ge nytt innehåll åt den
gamla minnesstilen, och denna visas också
av att han som festdikt kasserar den senare
i Svenska Bilder intagna Lützen och i stället
skriver ett mindre officiellt poem Höstdag
vid Schwedenstein, som just vill återge hans
åsikt om förhållandet mellan historien och
nuet. Snoilskys historieprogram har alltså
direkt konfronterats med 80-talstvivlet,
med kritiken i Det nya riket, och det
utgör också en levande protest mot ali
slentrianmässig minneskult. »Svenska folk, o lär
att minnet j Börda innebär, j Om det ej
odödligt verkar / In i det som är», heter
det i Höstdag. Med denna energiska
historiesyn få emellertid de höga och ädla
minnena t. ex. Gustav Adolfs strid för
trosfriheten ett alldeles nytt och eggande värde,
lika litet som en individ kunde förneka sina
minnen, lika litet kunde ett folk göra det;
från denna dolda kraftkälla skulle
offervilja, frihetssinne och humanitet utströmma
i hela nationen, alla klassbetonade och
själviska anspråk uppgå i en enda lyftande
folkgemenskap.
Naturligtvis måste en sådan aktiv och
kategorisk historieåskådning resultera i ett
starkt personligt partitagande till
historiens gestalter och förlopp. Snoilsky hade
för sin del antagit den fryxellska
uppfattningen och värderingen. Från den
märklige Sunneprosten hade han mottagit
avgörande impulser: framför allt utgick från
honom den ledande pacifistiska synpunkten
sådan den yttrar sig i förståelsen för folkets
lidanden, den höga uppskattningen av
fredlig, gagnande verksamhet,
förhärligandet av kulturpersonligheternas insats.
Snoilsky hade varit nog lycklig att personligen
lära känna den vördnadsvärde
hävdatecknaren, berättar han i ett brevuttalande till
den finske historikern professor Palmén.
Redan som gosse hade han råkat honom
under hans omfattande arkivstudier på
familjegodset Säfstaholm. »Jag brukade en
och annan gång få den äran att kopiera
somliga dokument åt honom. Sedan, i
senare tid, var jag tillsammans med
honom i Svenska Akademien, der man var
mycket ängslig öfver hans yttranden om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
