Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilskys Svenska Bilder. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hen ry
Olsson
kring bragdstorheten lyckt». Vilken
skillnad mellan denna dikt och den tidigare
Linnéhyllningen Blomsterfursten 1862, som
närmast har karaktären av ett herdekväde
och vars bukoliska idyllton snarast för
kontrastens skull tycks dröja kvar i ett par
strofer! I historieåskådning och även i
rytm råder däremot en fullständig
överensstämmelse med Vågbrytaren, och man
erinras också om Runebergs teckning av
Finlands sista strid, »våra segrars, våra
sorgers, och vår äras gyllne tid», som det
heter i den rytmiskt identiska Fänrikens
marknadsminne.
Samma huvudlinje och samma patos
återfinner man i den karolinska
tidsbilden Slottsherren. Den ur fångenskapen i
Sibirien återvändande slottsherren mötes
överallt av fattigdom, betryck och
övergivna gårdar, och av hans eget slott
återstår efter ryssarnas härjningar endast en
svärtad brandmur. Den gamla svenska
troheten mot överheten lever dock kvar,
och bönderna erbjuda sig nu att mot halv
dagspenning fälla timmer och bryta sten
för det nya slottsbygget. För ägarens inre
öga frammanar detta emellertid synen av
det land han lämnat, jämfört med det
han nu återser, hans blickar falla på den
församlade flocken av gubbar och barn i
lappade kläder och med håliga hungertärda
kinder, en tår brister ur hans öga, och han
säger: vänner, nej —
Slikt offer tar jag ej emot
För denna stenhops skull,
Så länge obrukt fins en fot
Af mark för skördegull.
Jag reser nöjd mitt enkla tak
Af svensk och kärnfrisk fur;
Det blir dock yppiga gemak
Mot dem, jag sist kom ur.
Det vore skam, om i vår nöd
Mig snärde högmods garn.
Jag vill se kinden åter röd
På dessa bleka barn.
Den kraft, vi räddat, är för god
Att gå till sådan gärd ;
Jag lärt, hvad folkets svett och blod
Och hvad dess fyrk är värd.
Detta kommer ju mycket nära det
bååthska uppbyggnads- och kulturprogram
varom inledningsvis talats. Svärd och
plog stå också i diktens fortsättning som
de båda symbolerna för yttre och inre
bestånd på exakt samma sätt som hos Bååth
i Gud med oss: »Vi kunna böja ock vår
arm / Till flinkt ett hugg med hugen varm. /
Vi kunna räta ut den med / Och sätta
plog i jorden ned.» Men hos Snoilsky
återgår ju linjen till äldre dikter, och identiskt
samma tanke på självbestånd och fred
möter t. ex. i försvarspoemet Bägaren
1877. Svenska Bilder är i själva verket
icke endast historiemålning, den är också
aktuell samtidsdikt.
Kring den karolinska tidens
överansträngning av folkets kraft och dess
blodiga via dolorosa skulle Snoilsky så
småningom koncentrera sina Svenska Bilder.
Han skriver själv om sin uppfattning av
tiden i det redan anförda brevet till
Estlander, närmast på tal om Vernamo
marknad: »En och annan torde finna detta
stycke nog mycket bittert, nog mycket
demokratiskt, men jag kan ej hjelpa det.
Det svenska folkets pinohistoria griper mig
ibland med en så obetvinglig magt, en så
hjerteblödande medkänsla, att jag sjelf
vid författandet är mera upprörd än någon
läsare torde blifva.» Uttalandet är ytterst
betecknande för Snoilskys personliga och
poetiska sensibilitet, sådan den måhända
starkast vibrerar i hans sociala diktning.
I den brett lagda Brandklipparen
återupptas ånyo den karolinska hungerbild
Snoilsky i dikt efter dikt inpräglat.
Hela det faktiska stoffet hade han från
Fryxell, där i början av tjugosjunde delen
påträffas alla de i dikten använda
sakuppgifterna. Symbolmotivet däremot
härstammar ju från Dalins utomordentliga,
folkligt hållna Sagan om Hästen, där diktaren
under bilden av Grollen och hans olika
ryttare givit en svensk historia i
fågelperspektiv. Det har nyligen av Blanck på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
