Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilskys Svenska Bilder. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hen ry
Olsson
ligt att nämna den dikt, som haft de rikaste
tillflödena av personlig tradition och röjer
den intimaste inlevelsen i en gången epok,
den gustavianska Ben gamla Fröken. Det
utmärkande för detta stycke till skillnad
från Snoilskys övriga svenska bilder är
ju dess rent subjektiva art med
skalden själv hela tiden stående i förgrunden.
Man får en barndomsbild av Snoilsky,
blyg och utan lekkamrater eller syskon,
försjunken i sin läsning av fru Lenngren
och Fryxell och med fantasigestalterna
livslevande omsatta i verklighetens värld.
När han en dag blir tvingad att träda över
den gamla frökens tröskel, fångas han från
första stund av minnesdoften kring denna
gengångerska från Gustavs dar—sinnet för
antikviteter har legat honom i blodet
—-och hela interiören ger honom en förtätad
stämning, »i stort och smått en bild af
sjuttonhundra». Med den lättaste och
varsammaste hand rör skalden vid alla dessa
reliker, »möblering utan stoftkorn eller
fläck», kopparstick, bleknade
pastellporträtt och de gustavianska diktarna i
lysande högrött snitt på hyllan, och det är
alldeles utan reservation han går upp i
målningen av detta festligt strålande
intermezzo i en eljest allvarlig pliktbetonad
historia. Om Vapenbröderne är en
kulturbild av svenskt grand seigneur-liv under
1600-talet, är Den gamla Fröken en teckning
av svensk vitter 1700-talskultur. Och om
möderneättens, Banérarnas
stormaktstraditioner fått sitt äreminne i Herr Jans likfärd,
är Den gamla Fröken ett monument över
fädernesläktens mera intimt formade
historia, den insats av borgerlig och vitter
art som under gustavianska tiden gjorts av
Snoilskys farfar, vitterlekaren och
Boileau-översättaren, Gjörwells själsfrände och vän.
I dikten ha f. ö. hopknutits en hel serie av
familj e- och traditionsband, som förenade
skalden med den gustavianska epoken.
Jag tillägger endast att den gamla frökens
person var en sammansmältning av tvenne
barndomsgestalter — man finner uppgifter
om dem hos Warburg — en gammal
grannfru vars hem utgjorde en motsvarighet till
diktens troget fångade tidsinteriör och en
åldrig kvinnlig släkting. Brite-Sophie
Dalman, som under barnaåren varit hans
vårdarinna och sagoförtäljerska och som
enligt vad han på äldre dagar erfor varit
förlovad med hans tidigt bortgångne
farbror.
Som en hel rad andra svenska
1800-tals-skalder har sålunda också Snoilsky tjusats
av glansen och levnadsglädjen i det
gustavianska tidevarvet, även om han gör
sina Fryxellreservationer mot den
kunglige statskuppsmannen, ett vittnesbörd om
den vanliga konflikten hos honom mellan
känsla och förnuft. Sin större stil erhåller
emellertid dikten då den så småningom
formar sig till en tegnériserande
hyllning till vår vittra storhetstid, då
Kellgrens löje stred och Bellmans toner lekte,
då »af grace och qvickhet, lefnadslust
och mod / Allt sjöd och spelte som en
vårlig flod». Det är ju bekant vilken
beundran Snoilsky ägnade den gustavianska
tidens skalder med Bellman, den
oförliknelige, ouppnådde i spetsen. Mest personligt
karakteristisk är kanske hans
uppskattning av Anna Maria Lenngren, vars dikter
följt honom från barnkammaren och f. ö.
genom sin förnämt klara struktur visa
beröringspunkter med hans egna. »Den gamla
Fröken» har själv känt Bellman och fru
Lenngren, Kellgren och Lidner. »Af häpen
vördnad stod min mun på glänt, / Då
Fröken sade: ’Jag dem sett och känt’»,
heter det i dikten med en vändning och i en
situation — gossen står inför deras
porträtt — som direkt erinra om fru
Lenngrens Portraiterne. Ännu en detalj må
påpekas. I ett brev har Snoilsky talat om
sina tidiga intryck av Lidners småstycken,
bl. a. sången Vid vassen af den krökta ström,
som en sköterska brukade sjunga för
honom och varmed hon aldrig förfelade att
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
