Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Västerås och Erik Hahr. En pionjärbragd inom svensk stadsbyggnadsvård. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näsström
tion brukar kräva, utan i hörnet mellan
domkyrkogaveln och konsistoriehuset, där
det, över den gamla låga kyrkomuren,
avtecknar sig mot grönskan på stifts- och
gymnasiebibliotekets gård. Så står denna
märgfulla kraftkarl alltjämt, såsom en gång
i livstiden, som en sammanlänkare av kyrka
och skola. Bakom honom utbreda sig
läroverksbyggnaderna kring en gårdsplan med
yviga askar, och i själva
bibliotekskomplexet har Erik Hahr lyckats länka in en
gammal rödmålad lektorsbostad, som i
sin bastanta enkelhet bär ett vackert
vittnesbörd om den stoiska torftigheten i det
svenska bildningslivets yttre ram.
Norr om domkyrkan och historiskt och
geografiskt nära förknippad med stadens
skolväsen höjer sig den s. k. Kyrkbacken,
på sitt sätt ett kulturreservat, som ger en
ganska rikt varierad bild av
byggnadsskick och miljöverkan i 1700-talets och det
tidiga 1800-talets Västerås. Här klänga de
kullerstenslagda gatorna upp och ned
mellan låga, anspråkslösa trähus med små
trädgårdstäppor bakom plank och staket, och
en fläkt av gångna tiders skolpojksliv
svävar alltjämt över denna
inackorderingsidyll. Erik Axel Karlfeldt, som själv gick i
Västerås gymnasium på 1880-talet, har i
ett tal vid ett gymnasistmöte vittnat om
sitt häpna och glada möte med
ungdomsminnena, när han en gång långt senare
besökte staden och kom till Kyrkbacken,
där han bott under hela sin skoltid.
»Naturligtvis skulle jag finna gamla kyrkbacken
med alla sina träkåkar borta. Men här
mötte mig det oväntade. Alltsammans fanns
kvar. Varje gata, varje gränd, varje hus.
Jag kunde gå från port till port och läsa
de nötta numren. Här höll den kolonien
till, här den. Så kom jag slutligen till den
gård, där jag själv länge bott. Allt var sig
likt. Om den gråa katten, som låg och
solade sig invid trappan, inte var madam
Westlings egen kära Sippa, som tog den
bästa grädden före oss inackorderade poj-
kar, så var det troligen en ättling av
samma djur.» För Erik Hahr måste
sådana ord klinga såsom ett ojämförligt
gott betyg.
Stadsarkitekten i Västerås är nämligen
i ena hälften av sitt väsen en hänförd
»laudator temporis acti». Själv en son av
staden — hans far var länsagronom i
Västmanlands län, och sonen bebor
alltjämt fädernehemmet på sina
tjänstgöringsdagar och under sina semestrar — har han
en intuitiv känsla för de omistliga historiska
värdena i stadsbilden samtidigt som han
är tillräckligt stolt över hemstadens
utveckling för att icke vilja lägga hinder i
vägen för dess industriella och ekonomiska
uppsving. Följaktligen ger han det
förflutna vad det förflutna tillkommer och
nuet vad nuet behöver. Men han aktar sig
varligen för att låta nuet lagra sig i ett
förkvävande skikt över det förflutna utan
placerar dem i stället vid sidan av varandra
på så sätt att de historiska delarna värnas
i sitt ursprungliga läge längs stränderna av
Svartån, medan de nybyggda områdena
förläggas till stadens utkanter i väster,
norr och öster. Därigenom lyckas han
distingera från varandra de olika etapperna
i stadens bebyggelsehistoria och de olika
funktionerna i stadens organism med dess
fyra huvudkaraktärer av residensstad,
kyrk-och skolstad, köpstad och industristad.
Om det ecklesiastika Västerås har talats
härovan. Residensstaden manifesterar sig
i det gamla kungshuset nära Svartåns
utlopp i Västeråsfjärden med dess ursprung
i en medeltida donjon och dess mäktiga
expansion från Gustav Vasas till Karl
XI:s tid. En eldsvåda 1736 förtärde mycket
av dess ornamentala barockpompa och
lämnade endast kvar en av dessa många
kärvt nakna och robusta byggnadskroppar,
som trots eller snarare på grund av
frånvaron av ali utsmyckning ge ett så
fängslande intryck av gammalsvensk robur et
securitas. Vi uppleva samma känsla inför
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
