Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G tenn a r Masco II Silfverstolpe
en junimorgons skimmer
med bävan och med ångest
för livets korthets skull.
I detta diskreta beklagande ligger ingen
som helst fariseisk självgodhet. Det är blott
ett enkelt konstaterande: den som ej
förnimmer den gröna jorden, det stora rika livet,
så som skalden gjort det, går miste om mycken
lycka — liksom om mycken smärta. Ty man
får alltfort komma ihåg, att minnets än
bittra, än vemodsfulla avstånd präglar den
värld av »ferieljus» sommar och oändlig
vinterro, där Silfverstolpe är herre som ingen
annan svensk diktare. Den är icke trång,
denna värld. Livets drama rör sig där
tydligt nog. Det kan låta som en omöjlig
paradox, att blå och vit syrén och hundloksstånd
bli till tragik. Så är det i alla fall. Stor,
befriande dikt är detta ej blott för den som haft
del i en längesedan svunnen, men aldrig
glömd ferievärld av samma kynne, ej blott
för den som känt ett hems ro med något av
samma heta och därför tragiska kärlek — ej
blott för ett antal utvalda, utan för var och
en som stått i striden mellan nu och förr
och haft del i den både minnesgoda och
framåtblickande, både skira och djupt allvarliga
livsmakt, skalden besjungit som »Ungdomens
genius».
En skald med lugn och tacksam blick för
kända ting är det förvisso som skrivit den
underbara sommarvisionen av två syskons
återkomst till ett gammalt hem (Föräldrarna).
Där är doften av »hö och solhett damm»
— lassens dån mot den lilla bron över diket
— de »festligt runda» molnen. Idel
lustbeto-nade intryck . . . Ändock skälver redan denna
upptakt av tragisk oro, fylls av den
brännande skärpa, som skapar stor dikt. Allra
tydligast visar kanske dikten »September»,
hur vida perspektiv denna idyllvärld har.
Det är här endast tal om goda och lugna
ting, om »rofull väntan» och klar rymd;
det väsen, som prisas, äger som egenart
»ett stolt, ett skyggt, ett fritt» (uttrycket är i
förbigående sagt en av vår lyriks djärvaste
och uttrycksfullaste nybildningar). Men i
själva verket rör man sig i den värld som är
större än lycka och sorg; dess hänförelse är
idyllens likaväl som tragediens. Det är denna
sublimerade stämning som fyller de klassiska
mästerverken i vår lyrik på linjen från
Heidenstam och Karlfeldt; lugn och stark,
»gråt och jubel lika nära».
De första löven träden strö
och rymden, rymden glimmar.
I dag det vore lätt att dö,
i dessa blanka timmar. —
I Vardag (1926) har Silfverstolpe helt
koncentrerat sig i form och motivval.
Samlingen är en hemmets apoteos utan
motsvarighet i vår lyriska litteratur. Tonen är mera
besjälad, mera genomvärmd än förr i dikter
som De dödas leende eller i Marsvår. Den
grundstämning, man alltså kunde kalla
tragisk idyll, anknyts till redan förtrogna motiv:
minnen av ferier och av en död (Två bröder),
till avrundade, harmoniska och ändå
sällsamt associationsrika bilder.
Bortom kvalm och rus och skam
höjer sig och skymtar fram
barndomsrosigt, brudslöjsvitt
allt det gamla som var ditt.
Man märker, hur intensivt rytmen arbetar
för att hålla kvar det omistligaste av värden;
samma rytm har skalden avvunnit nya
valörer i »Soldaten» — där, enda gången i denna
samling, en annan värld skymtar än den
svenska bygdens. Yardagsdagrarna fångas
än mera hängivet och suggestivt än förut:
–-från ulligt töcken
till blekgrå dager med en glimt av sol
och sist till tungt och ödsligt skymningsblått.
Det står en skiftningsrikare, molndigrare,
ibland hårdare himmel över sommarlovets
förtrogna örter och viloställen (Sensommar,
Klar oktoberdag). Ett kärt gammalt motiv
hos skalden, julväntansstämningen, har fått
slutgiltig form i dikten »Snö».
Viktigast av allt som tilldrar sig i Vardag
är dock diktserien om ett barns död. Man står
här inför några av den svenska diktens
kronjuveler. — En så kärv och talande
koncentration som i »Aftonen» och »Sista julen» fanns
knappast i Dagsljus. Därtill kommer en
djupt personlig, försynt men stark ömhet;
nästan ’helt fri från sentimentalitet.
Silfverstolpe har skrivit om pieteten mot
fosterlandet, kulturtraditionen, släkten,
skolmin-nena (Djäknestad). Att han är pietetens
sångare har aldrig varit omtvistat. Men
ingenstädes har han så omotsägligt som i dessa
underbara strofer visat, vad som menas med
minnesgodhet och enkel mänsklighet,
förmåga att tåla och att trösta. — Den annars
oftast regelbundna, strofiska rytmen får
ett oroligt, skenbart upplöst tonfall i »Hemma»
eller »Sommaren» med oväntade,
osymmetriska rader (man jämföre den genomarbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
