Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v a r Ha r r i e
kamp — varmed i praktiken menades att ta
sina motiv antingen från arbetarrörelsen
eller från de aktuella världshändelserna. I
det förra fallet var maningen rätt överflödig,
i det senare kunde den lätt bli farlig: av
aktualiteter brukar det bli dålig litteratur.
Men undantag finnas. Ännu i förra
romanrevyn konstaterade anmälaren, att
nationalsocialismens seger i Tyskland ännu icke
kunnat ge stoff åt några nämnvärda svenska
dokumentariska romaner. Nu har emellertid
en sådan kommit, av en tydligen
utlandssvensk debutant som heter eller kallar sig
Arvid Brenner. Bokens teknik är rapp och
driven, i viss mån efter mönster av de
wei-marrepublikanska förströelseromaner, som
man väl i Sverige bäst känner genom
»Människor på hotell» och som nu äro ett minne
blott: dess värde ligger framför allt i att den
torde ge det mest autentiska besked som finns
på svenska om berlinsk vardag åren 1929-—
!933- Det kan icke i något avseende kallas en
uppbygglig historia. Peter Werner,
reklamtecknare och misslyckat filmregissörsämne,
har inga anlag alis för den heroiska branschen:
han är bara en ärlig, vettig och känslig man,
med vana att resonera innan han marscherar
och oövervinnelig avsky för våld och väld:
han är med ett ord vad man i Tyskland kallar
den gamla människan, den evige liberalen
och pacifisten, och därför kan han under
domedagarna på vårvintern 33 inte finnas bland
vare sig segrare eller martyrer: han blir en
av de stilla i landet som vänta och se och
småningom i yttre måtto anpassa sig, under svårt
och nerbrytande självförakt: han nödgas
kompromissa med Tredje Riket, som han förut
kompromissat med Kurfürstendamm — för
levebrödets skull. Han måste, ty han har en son.
Han hade under Kurfürstendamms glanstid
valt sig vad han trodde vara en redbar
kamrathustru, en inkarnation av novemberandans
nya kvinnoideal. Det var hon inte. Hon hade
intet annat att bjuda än en inuti något rutten
äppeltysk kälkborgerlighet: i det röda Berlin
och funkisskolan i Wachau hade hon endast
attraperat jargonen, som lockbete,och med rå
aptit gripit chanserna till promiskuitet: hon
kan inte få några friheter utan att missbruka
dem: ty innerst trivs hon bara med att tvingas
till att vara snäll och lydig — att smaka
rottingen och kommandot. Kat Berger blir
en hemsk symbol för det slags tyskhet som
historien inte får glömma, när Tredje Rikets
seger en gång skall förklaras. Runt omkring
de två pågår i ett yrande pandemonium det
som Paul Valéry en gång kallat sista festen i
ett fallfärdigt samhällshus; allt den
missbrukade frihetens avskum och bråte dansar
med — streberungdom med revolutionär
estetik till affärsbransch som Paul Dunker och
Nina Kesten, anfrätta dekadenter som Walter
Alwing, maskulina skökor som aktören Lothar,
förtvivlade människor med skarpa ögon och
brand i kroppen som Doris Wiemuth: utanför
festlokalen rassla spågummorna med korten,
S. A. och Rote Front lossa skott i bakgatorna,
och det kommer ut två dagliga astrologiska
tidningar: och man kan lyssna sig till
musikens självironiska refräng: »Eine gewisse,
eine gewisse — eine gewisse Republik!». Det
är reaktionen mot allt. detta som ger
inspirationen åt de bruna skarorna, som oförmärkt
växa till syndaflod: bland dem är den svultne
och renhjärtade Edmund Schulze, nazismens
heroiske Sven Duva med en läxa och en
moralprincip i sin trånga hjärna ■— men där är
också hans vän Max med de skumma ögonen
och de glupska bödelsnävarna, och den fete
kusin Traugott med den obekväme judiske
konkurrenten. Vad syndafloden på allvar
sopar bort, blir idealbildningen bakom den
judiske reformpedagogens livsverk och bakom
det i kommunistledarens kampanj, som var
vädjan till vett och rätt och mänsklighet:
de bägge bli den bruna vårens martyrer,
under det Kurfürstendamm anpassar sig och
lever vidare — Walter Alwing kan visserligen
ta Hitlerregimen som förevändning för sitt
ynkliga självmord, men Paul och Nina göra
storartade affärer, nu i arisk allmogekonst.
Arvid Brenners roman är ett skakande och
tillförlitligt dokument. Den ger
förstahandskunskap om Weimarrepublikens sista dagar.
Den lynnesart som gör Edmund Schulze
till nationalsocialist, är föremål för intresserat
studium även i den roman som Gösta
Gustaf-Jansson slutgiltigt slog igenom med. Där för
den till samma resultat hos en tjurig och
lynnig svensk herrgårdspojke med gott hjärta,
stränga hedersbegrepp, robusta
stilighets-ideal och tämligen klent huvud. Detta är
emellertid hos Gösta Gustaf-Jansson endast
ett bimotiv i en stort anlagd figur- och
händelserik komposition, vars egentliga tema
ligger på ett annat plan än den politiska
diskussionens. Detta tema är icke okänt i
svensk dikt. I Strindbergs »Påsk» är det väntan
på Lindquists ankomst, som kastar den svarta
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
