- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
63

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska romaner o c h noveller

skuggan över en liten grupp människors svåra
väg genom lidande och skam: han är den
mystiske gubben i käpp och galoscher, som skall
komma med reverserna i näven och kräva ut
familjens syndaskuld till sista öret: och
Lindquist kommer, men med nåd och
syndaförlåtelse, och en ljus och fridfull
påskdagsmorgon rinner upp. Gösta Gustaf-Jansson har
tydligen avsett, att motivet skulle kännas igen
i hans roman. Händelserna på Holinge
herrgård utspelas också under passionsveckan och
behärskas av väntan på att Gubben skall
komma — gamle Charles Henri de Grévy,
gårdens rätte ägare, som varit borta i tjugo
år och sitter inne med makten till hämnd och
straff. Alla på gården stå i skuld till honom
och ha bedragit honom: alltså ha de alla under
tjugo år svärtat ned honom, och det har
bildats en allmänt trodd myt om hans demoniska
ondska och brottslighet, som de sjuka
samvetena använda till bedövningsmedel. Den
yngre generationen har växt upp i mytens
atmosfär, den har förgiftat deras
känsloliv och snedvridit deras livsinställning: under
dess välde har fröken Marianne blivit ett
förpinat, hysteriskt vrak och unge Bengt
drivits in i krampaktig stridsställning mot allt
som han vet har varit Gubben kärt. Och så,
med ett, står Gubben mitt ibland dem, på
påskaftons kväll: ett ögonblick ser det ut,
som om de onda människorna skulle bryta
samman under skräcken för avslöjandet: de
unga väpna sig till tänderna med hela mytens
arsenal. Men han kommer, som Lindquist
hos Strindberg, icke med straffet utan med
förlåtelsen. Därmed hade passionsdramat för
Strindbergs religiösa tro nått sitt lyckliga
slut: Gösta Gustaf-Janssons realistiska
livssyn ger motivet en annan vändning. Den
skräckfyllda förtrollningen kring Gubben är
bruten, i samma stund det visar sig att han
kom icke för att utkräva utan för att
efterskänka: när han avslöjar sig som en god makt,
är han inte längre någon makt alis. Under
det han håller sitt försoningstal, repa de onda
mod — han är inte farlig längre, han har
synbarligen förlorat förståndet: och de unga
förhärda sig mot hans kraftlösa gammalmanstal.
Hans livs goda gärning att ha övervunnit
hämndens frestelse stal hans sista kraft till
ingen nytta: på påskdagsmorgonen sitter han
död vid sitt skrivbord, och de onda makternas
spel på Holinge går vidare, som om ingenting
hänt. Jo, en förändring har inträtt i gårdens
liv: de två luffare, som togo plats där i första

Karin B o y e.

kapitlet, flytta i det sista. Det är allt. Gösta
Gustaf-Jansson behandlar ett väsentligt tema
med bittert beslutsam sannfärdighet. Han
har inte gjort uppgiften lätt för sig, men han
bemästrar den med överdådig skicklighet även
i det tekniska. Fadersarvet visar sig i hans
förmåga att hålla även händelsernas yttre
spänning invid bristningsgränsen: och, vad mera
är, i hela romanens myller av personer finns det
icke en enda feltecknad eller schablonmässig
figur, men väl en rikedom av fina och friska
detalj iakttagelser. Boken är — trots den
något torftiga och monotona prosan — både
konststycke och konstverk.

I skarpaste tänkbara kontrast till de breda,
konkreta och färgstarka samtidsskildringarna
med episk ambition stå Karin Boyes
prosaböcker. Redan fjorårsromanen »Merit vaknar»
handlade om invärtes verkligheter: om den
uppgörelse med det förgångna en mycket
enskild och ensam själ måste gå igenom för
att tillfredsställa sin ömtåliga ansvarskänsla
mot livet — det egna och enda livet, det som
icke får förfaras. Där var ännu den moraliska
problematiken alltför abstrakt upplinjerad
och avståndet från de påtagliga livsmakterna
alltför omsorgsfullt uppehållet. I sin nya bok,
»Kris», har Karin Boye utan att släppa sin
linje nått fram till väsentlig livstolkning och
stor konst. Hela händelseförloppet utspelas

63

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free