- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
88

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Carl Gustaf Tessin såsom kulturpersonlighet. Av Arvid Bæckström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Arvid B æ c k s t r öm

jest bättre prytt den unga akademien än
just Tessin? Följande år 1754 lägger han
emellertid första fröet till Svenska
akademien i kronprins Gustafs mottagliga sinne:
»Lyckeligt skattade jag mitt arbete vara,
om det kunde uppmuntra rikets arvfurste
att under dess hägn och insikt stifta en
akademi endast till vårt talesätts
uppodling.»

Åtskilliga problem och iakttagelser inom
språket diskuterar Tessin med sin dagbok:
»Bland vår ungdom finnas de, som skriva
vilken, vilka, vadan etc. i stället för hvilken
etc. Detta vårt h framför v, som har
urminnes hävd, är omisteligt och dess rätta
uttal karaktäriserar på besynnerligt sätt
vår svenska tungorörelse. Våra unga herrar
gjorde bättre att draga in
entoilageman-schetter (styva), pompons och hattfjädrar
än bokstäver, som varken göra till eller
ifrån växelkursen. — Det ömmar mig
särskilt, då jag finner, att ledamöter av
Vetenskapsakademien utdöma bokstaven h
i början av vit, var, o. s. v. — Sådant gör
oreda och skämmer vårt gamla uttal. II
framför v är den svenska tungans
karaktäristiska kännetecken.» Av detta uttalande
attdömamåtte h:et i hv förr hörtsmerännu.

Såsom exempel på Tessins puristiska
tendenser må noteras från 1765: »Sällan skriver
jag någon dag, att jag icke märker i vår
svenska missbruket av våra ofta nog
onödiga tillsatser av be, för, upp: besynnerliga
välgärningar, vårföre icke synnerliga?
förvänta, vårföre icke vänta? uppmuntra,
vårföre icke muntra? — med flera
germanismer.» Och från 1768: »Jag ville önska,
att vi uti svenskan avlade våra många
överflöds- be och för, bevittna etc. förbida
etc., men mig ömmar om våra många små
poeter, som uti dessa ord nu äga efter behov
en stavelse mer eller mindre. I övrigt ägde
nu fattig man ett vackert kapital, om han
hade penningevärdet av allt det papper,
som åtgått uti be och för m. m. vårt språks
inhysesgods sedan Sveriget är Sveriget.»

Naturligtvis har en finhörare som Tessin
sinne också för svenskans dialekter: »Ett
städigare huvud än jag någonsin haft
behöves att utreda etymologien till våra
många dialekter.»

Vem skulle märka ord om ej en
språkbegåvning! 1761 observerar Tessin, att »mot
slutet av detta året äro våra
kammarjungfrur avanserade till fruntimmer» och
följande år, att »när en del av våra unga
herrar vilja vara rätt hövliga mot
hedersfruar säga de: Min nåde i st. för Ers nåde.
Denna phrase louche, som i höst hemkommit
med transporten ifrån Pommern, hade väl
kunnat bliva kvar i Stralsund. »Min nåde»
är en mignardise, som utmärker en föga
anständig familjäritet. »Vår nåde», sade
biskop Trolle, »dricker Eders nåde till.»

Men vi måste nu avbryta axplockningen
på det rika fält, som heter den Tessinska
dagboken.

I ett av sina guvernörsbrev till kronprins
Gustaf gav Tessin en nobel karakteristik
av Hårleman, han skriver bl. a.: »I konstens
övande har hans och mitt lopp varit
enahanda, men jag tillstår oblyg att han målet
hunnit, då många hinder gjort, att jag på
halva vägen stannat.» Och i äreminnet över
samme sin vän inför vetenskapsakademien
yttrade Tessin: »Vår saknad efter honom
är så mycket större, som allt vad honom
omgav, växte frodigt.»

I dessa båda erkännanden ligger förvisso
en konstnärligt finkännande, men
konstnärligt impotent människas smärtsamma avund
inför en konstnärligt skapande
medmänniska, däri ligger en tredje generations
resignerande suck vid tanken på egen
bristande produktivitet; däri ligger
vemodet av en olycklig kärlek ej till
konsterna, den kärleken kunde nog ännu ge
lycka — men vemod av en olycklig
kärlek till konstnärskapet.

Men patriarken på Åkerö blev dock
produktiv på sitt sätt — blev konstnär på sitt

88

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free