Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F r å n Stockholms teatrar
derna lust efter klarhet. »Inte herr Leopolds,
inte Olgas heller. Det var kanske någon
annans fel», säger lilla Anita, som möjligen
ville ha Leopold som partner och trodde,
liksom framlidne August Strindberg, att
man kunde önska olycka på någon viss
person. Hon trodde, att hennes onda önskan
hade räckt för att få Olga att falla. Olgas
ord till Leopold: »Ja, du gjorde det med
avsikt. Jag är i vägen för dig. Jag har åldrats»,
skulle liksom Leopolds: »Hatet kanske eller
begäret att få vara fri. Jag ville få ner dig,
jag ville det», få oss att tro på
avsiktligheten. Och i alla fall är man icke riktigt
säker.
Man kan säga sig: Det gör ju ingenting,
att man ej får veta om det var någons fel
med fallet, som för resten skedde i ett nät,
och lögnhalsen Leopolds erkännande skulle
snarare komma en att tro motsatsen mot
det han sade.
Vi ha blivit så förvirrade av
personlighetsklyvningar, sällsamma mellanspel, där man
säger vad man tänker, och undermedvetna
konstigheter, att jag ej tror riktigt vare sig
på Anitas eller herr Leopolds skuld. Så för
min del anser jag, att ingen var juridiskt
saker till Olgas missöde. Blir man ej litet
missmodig över att ej få höra rent ut, hur
det var? Men den rara Olga går in på att
ännu en gång försöka sig i luften med sin
luftspelevink och lyckas, och lilla Anita tar
sitt liv.
Leopold spelades kanske något för
hysteriskt och övergymnastiskt av herr Lars
Hanson, men Olgas enkla godhet gjordes
varmt av fru Märta Ekström. Anitas
smärtfyllda fiolvibrato och den magra
kroppens rörande akrobatiska försök grepo,
då detta framställdes av den lilla stora
skådespelerskan Inga Tidblad. Anders
Henrikson var lyckad i sin buttra komik, och av
påkläderskan Viola med ali hennes obligata
cirkusvidskeplighet och vänlighet gjorde
fröken Hilda Borgström en verklig människa.
Den största behållningen hade jag emellertid
av tivolidirektören—herr Carl Barcklind, en
maskulin typ med reda och brutal kraft och
med något av ridlärarhållning. Han verkade
alltigenom övertygande.
Men det måste erkännas, att skådespelet
var ypperligt skrivet, replikerna läto
trovärdiga och riktiga, och konstnärsoron hade
tecknats både groteskt och rörande. Om
den store konsthistoriske författaren kanske
Fot. AZmberg &• Preinitz.
Leopold., luftkonstnär. Lars
Hanson som Le o p old.
vrickade sig något i detta lufthopp, så hör
han i alla fall till dem av vilka vi fått något
och ytterligare vänta oss mycket i vår
dramatiska litteratur.
Det var en märklig föreställning, ett drama
om viktiga ting, massor voro i rörelse,
lidelser skummade, och en mäktigt brusande
instrumentation med piccolaflöjternas ljusa
komiska drillande och violoncellens djupa
toner smälte tillsammans till något stort,
då Sigfrid Siwertz’ En hederlig man gick
över scenen. Det talas om maktens sötma;
här blir det hela tiden frågan om makten
och det med makten förenade ansvaret.
Det är just det sista som är grundtemat, ty
det gäller den pinsamma situation vari en
i detta fall socialistisk premiärminister
befinner sig, då han i en brydsam belägenhet
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
