Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F r å n Stockholms teatrar
mycket bred trappa, regien var av Per
Lindberg, och det kanske passade den något väl
utspekulerade pjäsen. Hövlighetsbetygelser
öka vördnaden hos den som utför dem.
Vänlighet väcker älskvärda känslor, och har
man en bra stund fått säga till Madame Lo
rette—fru Ester Roeck Hansen mycket
vackra saker, skulle det förvåna om man ej snart
yttrade till sig själv: Men det är ju sant vart
eviga ord, och så gör man domino och
Madame blir matt på det rätta viset. Jag vet
ej om mannen eller f. d. älskaren blev mest
förbluffad åt slutet. Endast åskådarna tänkte:
Ja det var just det jag trodde. Hon ger sig
av med Domino. Själv har jag dock så pass
mycket av det franska lynnet, att jag
undrade på, vad de skulle ha att leva av. Håkan
Westergren som Domino har den okynniga
pojkens behag, men borde kanske verka litet
äldre, och Madame Lorette var allra bäst,
då vissheten om kärleken gjorde henne
beslutsam och modig. F. d. älskaren Ragnar
Arvedson var den som roade oss mest.
Varmed? Jo, med sin fnuttighet, med sin
förtvivlan över att bli löjlig hur han än bar sig
åt. Han befinner sig i den för en elegant
fransman allra ohyggligaste situationen: att
känna sig, trots väl pressade byxor och
oklanderlig slips, göra en alltigenom slät
figur. Ett stycke god skådespelarkonst!
Den på Blancheteatern uppförda Flickor
i uniform, översatt efter »Gestern und heute»
av Christa Winsloe, pseudonym för den
österrikiska baronessan von Halvany, har
blivit den stockholmska teatersäsongens
största succé. Stycket har gått oavbrutet i nästan
tre månader. Varför? Jo, dels utfördes
huvudrollen av en debutant, som med alla skäl
hade en stor och äkta framgång, och dels
rörde sig pjäsen om en så pass ömtålig om
ock taktfullt och allvarligt behandlad sexuell
fråga, att helt säkert en kanske inte alldeles
sund nyfikenhet väcktes. Vi befinna oss i en
pension, en ej bara höhere utan rentav
vor-nehme Töchterschule i norra Tyskland.
Andan är sträng; det är pliktbegreppet såsom
Fredrik II betraktade detta — och det behöver
sannerligen ej vara så förkastligt, som många,
särskilt utom Tyskland, tro ■— som skall
vara även dessa tyska adliga fröknars grund
att stå på i livet. De behöva ej vara några
höns, gäss eller påfåglar för att de ha ett
von före sitt namn, namn som ofta tala om
hedrande och statsgagneliga traditioner. Men
Fot. Almberg Prcinitz
Flickor i uniform. Signe
L a r s s o n-H a s s o som Manuela
von Mein h ardis.
om också plikten i sin stränghet och i sin
höga skönhet är nödvändig vid uppfostran
både av militärer och unga flickor, så fordras
det säkert för de senare, om de ryckts från
hemmet i ett internat, mycket av personligt
färgad medkänsla och respekt för deras
individualitet. Det var litet för hårt klimat
i den pension, som leddes av Fräulein Nordeck
zur Nidden—fru Anna Flygare-Stenhammar.
Hit kom den omkring femtonåriga
moderlösa Manuela von Meinhardis—fru Signe
Larsson-Hasso, en nervös, brådmogen, efter
ömhet törstande person. Med hysterisk
intensitet slöt hon sig till sin lärarinna, den
unga Fräulein von Bernburg—fru Ester
Roeck Hansen, som led av den torra
atmosfären i skolan. Efter en mängd roande och
rörande, av Harry Roeck Hansen mästerligt
ordnade scenbilder, kommer man till
handlingens höjdpunkt efter en
skolteaterföre-ställning, där Manuela haft stor framgång
som Jeanne d’Arc. På skolfesten efteråt,
där hon smakat för mycket på den starka
bålen, ställer hon sig i sin jungfruliga mans-
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
