Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
hon sig åt unge Ferguson. Man får vara med
om de litet för länge pågående
förberedelserna till en operation på Barbara, vad det
nu kan vara för någon. Hon avlider efter
någon tid, och det är ej uteslutet, att Miss
Laura vill försöka med återupptagande
av fästmöskapet. Gösta Ekman hade ingen
lysande och effektfull roll men fick in det
stora lugnet och den fullkomliga balansen.
Här fanns ingen nervositet. Man sade sig
hela tiden: en vederhäftig och stor man,
denne överläkare Leo Hochberg. Hos herr
Henning fanns just vad man ville ha av
sympatisk ung läkare, inte ett spår av Don
Juans väsen men en man, som man förstod
att både Laura och Barbara ville ha. Karin
Ekelund var otålig på det litet själviska
sättet och längtade att bli gift, något som nu
visst icke anses för lika opassande för en ung
flicka som fallet var under 1600-talet. Mona
Mårtensson gjorde sjuksystern så, att man
för hennes lilla person fick något av vördnad,
då man såg de starka krafter som rörde
sig i hennes själ och kropp.
Pär Lagerkvist skriver gripet men
kaotiskt om livsångesten. Han kallar en av sina
diktsamlingar »Ångest» och en av sina böcker
»Kaos». Han tyckes vara som en av hans
boktitlar lyder »gäst hos verkligheten», och
författaren vill kanske »hoppa av», som
någon säger i hans »Himlens hemlighet», från
den jord, som Lafontaine kallade »la machine
ronde». Profeter bruka ej vara så rädda för
fula och starka ord, och det svårtydda vilja
de att vi vanliga människor skola godtaga
utan några närgångna frågor.
En vit skepnad mot svartblå åskhimmel,
så tänker jag mig den Lagerkvistska
fantasimiljön. Bödeln, skriven som novell 1933 och
dramatiserad med urpremiär i Bergen den
23 augusti 1934, gavs någon av de sista
dagarna på året på Vasateatern. Här var bödeln
en röd man, som avtecknade sig mot en
medeltida krogvägg och mot en modern
dansrestaurang.
Bödeln, det mer eller mindre legaliserade
våldet, representant för straffet i dess högsta
och strängaste form, har både utövat en
hemlig dragning och väckt en våldsam
motvilja hos människorna. Mänskligheten
gladdes och njöt av att yxan gick, men ville ej
gärna hålla i skaftet. De tiderna äro ej så
värst avlägsna, knappt ett sekel, då
tjäna-rinnorna ville ha rätt till ledighet för att se
på avrättningar. Å andra sidan ville man
känna sig dygdig ej bara gentemot
brottslingen utan också gentemot bödeln. Det är
i alla fall ett litet bevis på, att människan
skäms över våldet, att man ej gärna vill
hugga sönder en annan människa. År 1727
avgav Göta hovrätt förslag till normaltaxa,
så att staten till mästerman skulle för
halshuggning betala 5 daler silvermynt och
inklusive stegling 10 daler silvermynt, för
upphängande i galgen 8 daler silvermynt, för
brännmärkande 2 och samma belopp för
öronens avskärande, för tungans avskärande
och för knipande med glödande tång. Lagen
av 1734 stadgade skydd för bödelns person,
och för bättre minnes skull versifierades
denna lag på följande vis:
Skarprättare med barn, thess hustru och betiänter
är uti Kungens hägn insluten och förlänter,
hans embet icke mä för nesligt blifwa sedt
och han ell’ hionen hans afstängas till förtret
från ärligt umgängsfolk, vid straff för andra liuda,
som hafwa brutit thet, som Kungen månd’ förbiuda.
Jakob Åkerhielm.
Dödsstraffet blev 1921 avskaffat i Sverige,
och väl är det, tycker den som skriver
detta. Vissa anklaga vår tid för mjäkighet
och påstå, att det ej är så farligt att taga en
mindervärdig människas liv, särskilt om hon
är politiskt mindervärdig. Men det
förefaller som om den nuvarande uppfattningen
i Ryssland och Tyskland och även
annorstädes ej lede av alltför stor klemighet.
Bödeln har åtminstone i det förra landet till
och med haft behov av kulsprutor för att
spara tid och arbete. Jag vet ej, om Pär
Lagerkvist har märkt vad som under de
senare decennierna försiggått i Ryssland,
men det är väl i alla fall mot liknande
världsuppfattningar och grymhet mot alla ej
»likriktade» han vänder sig.
Den dramatiserade »Bödeln» sluter sig noga
till novellen. Den är fantasifullt och
utmärkt satt i seen av Per Lindberg. I den
skumma medeltida krogen sitter bödeln
röd-klädd och ruvande. Tyst åhör han vad
hantverkarna ha att säga om det ondas djävulska
lockelse. Höjdpunkten är, då den
hand-huggna Galg-Lasse—herr Gunnar Olsson
—-de gamla präktiga isländarna brukade i
dylika fall fothuggning — med satanisk kraft
och verklig auktoritet talade det ondas sak.
Han blev nästan det bästa i skådespelet.
Så återfinna vi bödeln i en modern miljö,
i en nattrestaurang, glänsande iscensatt och
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
