Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
gud har ni kommit att förstenas! Han är död
nu för längesen. Men jag, er Kristus, jag
lever! Jag, hans mäktiga tanke, hans son,
som han avlade och födde med er medan han
ännu var väldig och levande och visste vad
han ville! Hur han menade det här! Nu
förvittrar han som en spetälsk på sin tron, och
hans stoft sprids med evighetens ödsliga vind
ut i himmelsöknen. Men jag, Kristus, jag lever!
På det att I måtten leva! Jag går min härväg
genom världen och frälser er var dag i blod!
— Och mig korsfästen I inte.» Begrep herr
Gösta Ekman riktigt vad han skulle vara?
Det bör ej vara lätt att forma sig efter
ovannämnda citat. En ståtlig, ja en genial
avslutning var det, då han med imponerande
plastik vacklar ut i sista akten med sitt
väldiga svärd på ryggen, buret som Kristi kors.
Vare sig det var hans egen eller Per
Lindbergs eller Pär Lagerkvists idé, vore det för
ytligt att kalla det ett lyckat regitrick. De
övriga medspelarna voro också bra
allesamman. Herrarna voro brutala på rätta
sättet. Bäst var kanske herr Hugo Björne som
officer med en Ludendorffmask, och damerna
jazzade med den impassibilitet och den
orörlighet i ansiktet, som är det korrekta vid
denna sorts dans. Dansen går vad som än
händer. Jag kunde inte räkna hur många
som mördades på scenen. Enligt officiella
uppgifter var det väl en, efter utländska
tidningars etthundra och i verkligheten omkring
tjugu.
Hur slog stycket an på publiken? Det gick
ej länge här i Stockholm, trots utmärkt
framförande. Hade en utländsk makt, som
står i gott förhållande till vårt land,
protesterat mot stycket, skulle det nog ha
uppnått ett högre antal föreställningar.
»Bödeln» är i alla fall ett verk av en ärlig,
högt begåvad lyriker, som rörd och upprörd
ser på de suggestiva bilder, vilka förekommo
filmatiskt vid övergången mellan första och
andra hälften, brottstycken från kriget,
förutsättningar till den mentalitet, som
förekom i slutscenen.
Svend Borberg, Politikens teaterrecensent,
som såg stycket i Bergen, anser det
»forvirrende og forløsende som selve Johannes
Aabenbaring». Själv förstår jag väl ordet
»förvirrande» men knappast ordet »förlösande»,
och det både då det gäller Johannes’ och
Lagerkvists apokalypser. Men fantasi och
ärlighet finnas säkert i dessa verk av de båda
författarna; dock är jag med om att i likhet
med Luther anse Uppenbarelseboken
oapostolisk och vågar till och med i någon mån
anse Pär Lagerkvist apokryfisk, d. v. s.
ej alldeles så trovärdig, att han måste
re-servationslöst anammas.
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
