Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gustaf Cederström. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel G a u f f i n
Studie till Stenbockstavlan
i Malmö rådhus. / 8 g i.
Malmö Museum.
i vinterkvällen vid facklornas sken till
den sista vilan på Alsike kyrkogård.
På skogskälkar är katafalken uppbyggd,
och över kistan ligger örlogsflaggan bredd.
De stegrande hästarna slå gnistor ur
hällarna.
Men det går långsamt för
målarprofes-sorn själv att åldras. Livet har ännu så
mycket att säga honom. Hans lärarekall
vid Akademien går till ända. Med rörelse
tar han avsked av sina lärjungar.
Det är med oss konstnärer, säger han, som
med krigarna, segrarna höjer man till skyarna,
deras namn stå skrivna med eldskrift, under
det mången tapper kamrat, som kämpat under
samma baner och måhända i sin mån bidragit
till den gemensamma sakens seger, hans namn
står skrivet på vattnet. —
För dessa, som ej ens i fjärran fått skönja den
segerpalm som kanske trots allt framtiden
kommer att räcka deras minne, har mitt hjärta
alltid blött.
Men det är ej blott konsten som
uppfyller honom. Med tusen band känner han
sig knuten till det samhälle, där han är
medborgare. Han gläder sig åt allt det
stolta som skapas nytt, han sörjer över allt
det vackra och ärevördiga som måste vika.
Allteftersom hans försvagade syn hindrar
honom att bruka penseln, blir pennan hans
vapen till anfall mot det onda och försvar
för det svaga och värnlösa.
Men den stora kärleken till
hjältekonungen lever lika ungdomligt varm hur
tiderna skifta. Hans maka, som troget stått
vid hans sida i tvivlets mörka stunder som
i segerns glädje, har gått bort, men hon
har ej lämnat honom ensam. Dottern, hans
Carola, följer honom på hans resor och
vandringar.
Hon vet, att en dag på året har vandringen
ett förutbestämt mål. Det är den 30
november. Den dagen går den bort till
Riddarholmen. Den gamle skall fästa sin krans
på gallret utanför det karolinska gravkoret.
Också den 30 november 1931 går
vandringen den gamla vägen. Men den är
mödosammare än någonsin förr. När kransen
är fäst på sin plats, står gamle baron tyst
med hatten i hand. Och så kommer det
som ofrivilligt: »Farväl Karl XII!» och
efter en stund, sakta: »Jag är så trött.»
Det är som ett avsked till livet, en
längtans suck till viloplatsen som han en gång i
sin ungdom hade målat, dit han följt sin
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
