Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gustaf Cederström. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Cederström
mor och sin far och som mi väntar på
honom själv i familjegraven på Alsike
kyrkogård.
Och nu är Gustaf Cederströms livsverk
samlat till generalmönstring i Liljevalchs
Konsthall. De stolta krigarna defilera
förbi — fanorna vaja, luftdraget lyfter
dem uppåt i festligt smällande veck,
musklerna sträckas till fjädrande steg, värjorna
blixtra, det är energi i varje gest, t. o. m.
hos en vilande figur känner man de tröttade
musklernas spel under klädedräkten, ser
hur den nötta uniformen tagit form av
gestalten.
Hela konstnärens livsverk har ju ej
kunnat komma med. Den stora Magnus
Stenbockstavlan har ej kunnat lossas från
sin vägg i landstingssalen i Malmö. Men
skisserna till den finnas där, underbara i
sin blonda friskhet, vittnande om den
otroliga möda som konstnären lade ned
på förarbetena till sina stora målningar.
Han har en gång berättat just om denna
tavlas genesis, om resan till Lübeck för att
finna stadskaraktären, hur detaljerna
plockades samman, stenläggningen från Råå,
den dubbla yttertrappan från Söder i
Stockholm, tegelfärgen från Riddarhuset,
folktyperna från Skåne, och slutligen har
huvudfigurens ansikte formats i ett växthus
på Erstavik efter en kvinnlig ättling till
Måns Bock, vars drag ännu gingo igen hos
den gamla damen, som för att tillmötesgå
konstnärens önskan klätt sitt huvud i den
allongeperuk som han medfört för
ändamålet.
Så fattade Gustaf Cederström allvaret
av sitt kall. Så kunde han måla om den
sårade Sturens bild i Sturemordet
tjugotvå gånger, innan han blev nöjd. Men hade
han idag kunnat vandra genom dessa salar,
där han hade kunnat återuppleva sitt
långa liv från de trevande försöken på
ateljén i Fontainebleau till de sista trötta
penseldragen, då hade han väl upprepat
de självmedvetna och dock så manligt
ödmjuka ord, som han en gång fällde
inför Stenbockstavlan i Malmö:
»Jag känner ej, hur det kommer att gå
till på den yttersta dagen, och om den
stränge domaren kommer att spörja, hur
man förvaltat det pund man fått; men går
det så till är jag tvärsäker på vad jag
kommer att svara: Det har varit mig omöjligt
taga mer ur de pund som beståtts mig, än
vad som ses på dessa väggar.»
Hade han talat så, hade han talat sant,
och han kunde ha gjort det med stolthet, ty
de pund han hade fått att förvalta, voro
sannerligen ej ringa. Minnesutställningen
har blivit till den skönaste krans på hans
grav — men det är en krans ej blott åt
den triumferande målaren, den kransen
är också bunden åt den pliktuppfyllde
arbetaren, åt den medkännande med de
fattiga och husvilla — den är virad åt
mannen, medborgaren, mästaren.
1*45"
io—Orel och Bild, 44: e årg.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
