Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Filosofiens dubbeluppgift. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fil o so f i en s du bbe lupp g ift
Av Anders Karitz
^yJ_LLTIFRÄN BEGYNNELSEN
har filosofien haft en dubbel innebörd.
Den stiger upp ur mytologiska djup, och
den tenderar mot vetenskap. Denna dubbla
inställning kan man konstatera redan i
de allra första yttringarna av filosofiskt
tänkande, och den följer filosofien genom
hela dess utveckling ända in i våra dagar.
Vi kunna tillägga ännu ett: denna dubbla
inriktning är icke något tillfälligt som
filosofien släpar med sig från sin
ursprungstid, utan den hör oskiljaktigt samman
med det filosofiska tänkandets egenart.
Filosofien har på alla sina stadier företett
och kommer alltid att förete ett
janus-anlete. Den blickar emot vetenskapen, där
logos härskar över sina många provinser
genom den klara tankens arbete, och på
detta område tar den formen av
vetenskapslära, vetenskapsteori. Men den blickar
även emot en av fantasien mera fritt
uppbyggd värld, mot mytos’ rike, och då
ger den världs- och livsåskådningar,
totalvyer och synteser, i vilka den söker
infånga det väsentliga av en viss
tidsepoks vetande.
*
Vi äro ju vana att datera filosofiens
uppkomst från de gamla joniska
naturfilosoferna. Häremot kan visserligen med
rätta invändas, att denna vana har sin
grund i en alltför snäv synvidd. Om man
ej vill hålla sig enbart inom vår
västerländska kulturkrets utan även ta hänsyn
till de övriga gamla kulturerna, kan man
otvivelaktigt tala om en långt äldre
filosofi. Men jag stannar här vid den
traditionella utgångspunkten — hos grekerna.
Vad menar greken ursprungligen, när
han talar om filosofi? I varje fall inte
detsamma som vi, då vi använda detta ord.
Det som fullständigt skiljer hans
uppfattning från vår är, att man då ännu icke
känner differensen mellan filosofi och
specialvetenskap. Filosofien innesluter för
honom allt vad som finnes av
vetenskaplig insikt och strävan, men denna
vetenskap har icke förlorat kontakten med det
mytologiska.
* *
Vill man studera sambandet mellan
de båda tendenserna hos filosofien, så
erbjuda de äldsta grekiska filosoferna ett
rikhaltigt material. Belysande är i detta
avseende ett fragment, som finns bevarat
ur Anaximanders skrift »Om naturen».
Det gäller där hans urprincip apeiron,
hur himlarna och världarna framgått
därur, och huru allt skall återvända dit
och — såsom Anaximander säger — »gå
under till bot och straff för sin
orättfärdighet enligt tidens ordning».
Man har menat sig kunna fastställa,
att särskilt hos Anaximander det
vetenskapliga tänkandet tagit ett stort steg
framåt. Abstraktionsverksamheten har hos
honom nått en ansenlig höjd. Hans
urprincip är icke ett bestämt urämne utan
just apeiron, det vill säga det obestämda.
Men även om det ligger något riktigt i
denna uppskattning av Anaximanders
vetenskapliga betydelse, så kan det dock
knappast undgå någon, i huru hög grad
hans tankar röra sig i mytologiska banor.
På äktmytologiskt sätt framhåller han
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0172.html
