Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Filosofiens dubbeluppgift. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filosofiens du bbeluppg i f t
hur tingen »gå under till bot och straff
för sin orättfärdighet». Må vara att
Anaximander hunnit långt i vetenskaplig
abstraktion, så har han likväl icke blivit
klart medveten om skillnaden mellan
vetenskap och mytologi. För honom flyter
den fysikaliska eller naturfilosofiska
betraktelsen utan vidare samman med den
moraliska och axiologiska överhuvud,
liksom brukar ske i mytologierna.
* *
Den tänkare, hos vilken den
vetenskapliga tendensen egentligen bryter igenom,
är Platon. Det sker i hans idélära,
varvid vi särskilt ha att uppmärksamma det
logiska inslaget. Platon är ett intressant
exempel på hur logiken kommit till
medvetande om sin uppgift och sin
systematiska form i intimt samband med
metodiska frågor inom särdisciplinerna. När
Platon vill utreda ett filosofiskt problem,
så börjar han i regeln inte, som man skulle
vänta, med att fixera och diskutera detta
problem själv. Han utgår i stället från
något som befinner sig inom räckhåll för
alla, och där vem som helst har känsla
för var svårigheten ligger. Genom att
gripa sig an och arbeta med sådana
enskilda svårigheter öppnar han läsarens ögon
för de stora allmänna frågorna.
Specialproblemet föder det filosofiska problemet.
Så föreligger redan hos Platon den
förbindelse mellan filosofi och särvetenskap
som ännu alltjämt borde utgöra målet
för en livsduglig filosofi.
*
När vi här brukat ordet logik som
beteckning för en strävan hos Platon, så
kan detta lätt ge anledning till
missförstånd. Ty logiken är för Platon icke det
vi nu kalla logik. Den är icke formallogik,
sådan vi äro vana vid den sedan
Aristoteles, inte heller induktiv logik i Mills
mening. Platons logik är dialektik. De lo-
giska frågorna få för honom gärna en
metafysisk innebörd.
Men därmed stå vi redan vid gränsen
till mytos’ område. Vad är det som gör
att Platons dialoger ha en sådan
egendomlig förmåga att fängsla? Är det inte just
växlingen mellan logos, som lugnt skrider
fram genom begreppsdistinktioner, och
mytos, som i djärva bilder söker gripa vad
begreppsverksamheten ej orkar med? Var
och en som läst Platon har icke kunnat
undgå att märka, vilken utomordentlig
roll myten spelar för hans
framställningssätt.
*
Man har talat många fåkunniga ord
om myten såsom ett mera mindervärdigt
uttryck för Platons filosofiska åskådning.
Man har gjort gällande att hans
egentliga filosofiska tanke blott skulle yttra
sig i hans logiskt-dialektiska utredningar.
Myten däremot skulle endast ge uttryck
åt hans diktarfantasi. Man finge ej i
den se hans verkliga mening. Men
därvid har man utgått från ett begrepp
om filosofien som inte var Platons utan
en senare tids. Man har förbisett att
filosofien innesluter icke bara logos utan även
mytos. Man har ej haft blick för att Platons
verkliga uppfattning möter oss i dem bägge,
och att man endast genom att
sammanhålla dem kan få en riktig föreställning
om vad han innerst syftade till.
Platon har utbildat den sokratiska
rationalismen — där ha vi roten till logos
hos honom — men det vore ytterst
missvisande att göra detta till det hela. Det
är blott en sida i hans rika väsen. För
Platon gäller det icke bara att nå
begrepps-mässig klarhet utan också att vinna en
intuitiv helhetsvy. Och där, vid den
slutliga avrundningen av vårt vetande, räcka
ej längre för honom den diskursiva
tankens resurser. Dialektikern blir skådare,
logikern mytolog. Hos Platon ha myterna
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0173.html
