Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En ny Tegnérmonografi. Av Otto Sylwan - Al fresco. Av Carl Sam Åsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy Itv an
ömsesidiga uppskattningen hade också,
såsom Werin framhåller, sin grund i ett
gemensamt drag, i bådas respekt för det
reala, för erfarenheten. Måhända var Geijer
den mera givande. Att Tegnérs uppfattning
av försoningen, sådan han tolkar den i
Fritjofs saga, beror av Geijers Thorild har
förut påvisats. Werin tillfogar att Geijer
närmade sig kristendomen, medan Tegnér
skilde sig från kyrkans lära, blev heterodox,
och att det därvid är »den etiska
synpunkten och inte den rationella som överväger».
Mycket vore än att framdraga, om
dateringar av vissa dikter, formella iakttagel-
ser — tyvärr blott sporadiska! — och
annat, men jag hoppas med det sagda ha
antytt både den karaktär som präglar
verket och dess höga värde.
Werin går fram städse försiktigt prövande,
med omsikt och med omsorg, tillika som vi
sett med en självständighet, som vinner nya
positioner. Det sker i ali stillhet, utan
bravader, och den lugna, oftast lågmälta tonen
är icke det minst tilltalande i denna hans bok.
Den är frukten av en lång och kärleksfull
sysslan med Tegnér och hans dikt, och den
skall i litteraturen därom taga en
förnämlig plats.
AL FRESCO
Av CARL S AM Å S BER G
i.
De locka så vackert, de ljusa stränder,
där aldrig min båt tog i land;
de vinkande vita händer,
dem aldrig jag själv tog i hand;
de blomstrande läppar, de unga bröst,
som endast blevo min ögontröst.
II.
De höga molnen i åska brista,
de kornrika fält slås ned,
och solen är släckt, och blommor och träd
sin hägrande fägring mista.
Nu nalkas jag land. Och borta är allt,
som nyss var fager jord och gestalt.
III.
En höstkall vind
är den kyss, min kind
och mina förpinade ögon få.
Och ensam som förr skall jag gå
en främmande väg, som nyss tycktes nå
rätt in i rymder blå —
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
